Rapport från en deppsjuks memoarer

dagbok1Dagbok 15 december 2014
Klockan är 5 och man sitter här med sitt kaffe, och sina cigg.
Inser att jag kedjeröker, och ångesten flödar ur en.
Sedan i mars har jag varit sjukskriven för depression.
De första 4 månaderna kastades jag mellan vårdcentralen och arbetsgivaren där ingen ville göra något. Vårdcentralen menade att mina problem var arbetsrelaterade, medan arbetsgivaren menade att man inte hade ekonomi att låta mig gå till företagshälsovården. I juni i år tröttnade jag på att bara vänta för jag gick ner mig mer och mer så jag bytte vårdcentral och fick en underbar läkare. Han lyssnade, ordnade med rätt medicinering, och framförallt skrev han remiss till samtalskontakt. Allt gick snabbt som tusan och det kändes bara så bra. Både läkare och samtalskontakt tyckte inte det var direkt konstigt att min själ till slut brakat samman, och förklarade att det tar tid att läka.
Så slutade min läkare, och jag fick en ny och idag ska jag börja jobba…
Den nya läkaren hade en annan form av läkardvård. Han driver mer den där stilen, ”Ju värre jag är desto bättre” för mer otrevlig människa har jag inte mött i hela mitt liv. Ja, han får Daniels läkare i Umeå att i jämförelse nästan bli….ja läkare. En gång har jag träffat honom, och två gånger har jag talat med honom i telefon, och då totalt i 11 minuter från bägge samtalen. På det bygger han sin egna bild som dessutom inte stämmer ett dugg med den bild som min samtalskontakt har. Hon har till och med skrivit brev till läkaren där hon inte anser mig redo för arbete än alls, mend det struntar han i. För han vet minsann bäst! Förra veckan anmälde jag honom, och i fredags ringde chefen för vårdcentralen hem till mig men samtidigt orkar jag inte bråka just nu.
Jag har bråkat enormt med sjukvården de senaste 2 åren och någonstans på vägen glömde jag mig själv. Nu har jag ingen direkt kraft kvar att slåss för mig själv.
Så nu ska jag börja jobba.
Hela veckan som varit har ångest skurit sönder mig inombords, och enda avlastningen för det var när Kevin var här. Han får mig att tänka på lite annat tack och lov. Igår och inatt har ingenting annat funnits i mig än att det snart är dags. Snart ska jag göra det, snart ska det ske. Snart….
Jag börjar på 50%, men det kunde lika gärna varit 150%. Det är inte tiderna på jobbet som är svåra utan kraven. Allt som ska göras tar tre gånger så lång tid, och allt som ska göras väcker ångest. Jag får förbereda mig i timmar i bland för att orka gå in i en affär om det är för mycket folk där. Under tiden har jag musik på i hörlurarna så att jag inte hör något från ”utsidan”.
Ibland får jag panik på bussen och får gå av. Sedan går jag resten av biten.
Nej, jag är inte redo för att börja jobba, men min läkare som ju vet mest…
Han tycker det.
Den 23 januari ska vi ha planeringsmöte med FK, och FK själva tyckte inte det var konstigt om jag var hemma tills dess, men läkaren tycker annorlunda. Så nu ska jag jobba vanligt, och sedan ha planeringsmöte. Allt är i tvärtom följd här, men jag kan ingenting göra.
Så nu ska jag snart till jobbet. Går jag inte får jag ingen lön, och ingen sjukersättning. Så nu ska jag jobba.
Men ge upp får jag inte för det finns ju så mycket i livet att leva för…
Så mitt liv blev. När gick det fel?

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *