Sagan om landskapet där ingen orkade bry sig

En liten saga till er från mig.
Om någon/några tar åt sig så bjuder jag på det…

fairytale-bookDet var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.
Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.
En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på Facebook om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.
Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.
I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.
Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *