Gamla minnen….

I min blogg den 6 juni 2012 skrev jag:

En vän är här och hälsar på, en vän jag träffar på riktigt för första gången. Det känns bra, riktigt bra. Det är ju så att innan man ser en person är det omöjligt att veta hur man funkar ihop, men här fungerar det hur bra som helst känns det som. Våran korta vänskap har varit enormt intensiv och det känns som att vi redan vet många av våra fördelar och nackdelar. Därför har det varit enormt givande att ses. Han sover nu, men jag kan som vanligt inte sova.”

Ja, Daniel hade somnat till slut. Vi satt uppe sent den där kvällen första gången vi träffades.
Vi gick och lade oss och han somnade och jag kröp upp efter en stund igen för sova kunde jag inte. Jag hade mycket tankar då om livet och döden.
Jag hade då bestämt mig för att ge livet en chans, men samtidigt inte. För inne i mig växte sjukdomen som jag då kämpade emot.

Jag fortsatte sedan att skriva….

Något annat jag funderar på är varför jag kämpar och slåss emot sjukdom efter sjukdom. Folk säger till mig att, ”Det är väl klart att du ska”, men är det verkligen så klart? Varför är det så jävla fel att få sätta ner foten och bara säga, ”Det räcker nu”.
Jag har varit sjuk till och från i 17 år nu, räcker verkligen inte det? Är det verkligen för mycket begärt att man då kan få slippa undan? Varför är det så farligt och så hemskt att säga orden ”Jag vill egentligen inte leva längre”?
För det är då alla kommer springandes med kommentarer som ”Det vill du visst”, men jag får aldrig några direkta svar  på vad det exakt är som gör att jag ska fortsätta med den här skiten.
Är det ett liv i kärlekslöshet jag ska se fram emot? Eller är det ett liv utan utbildning? Kanske är det ett liv med ett arbete där jag inte utvecklas? Det är ju där jag är idag, och har stått i så många år.
Varje gång jag försökt ändra på något har ”sjukdomen” slagit till och tagit ytterligare en del av mig ifrån mig. Jag kommer ut på andra sidan som en lite svagare människa, med mer ont och mindre kraft.
Så för mig blir det väldigt svårt att säga att ”klart vi kör den här behandlingen också”, för jag hittar faktiskt inte riktigt orken längre, eller inspirationen, eller kraften.
För djupt inom mig finns det en röst som säger till mig att denna omgång kanske inte kommer lyckas, och samma röst säger allt oftare ”Kanske lika bra det”

Men jag hade något som fick mig att kämpa den sommaren, och han låg i sängen i rummet bredvid där jag satt och skrev. Han blev min ledstjärna, min vän, min framtid, min själsfrände. Han blev den kärlek jag letat efter. Han blev det jag behövde. Jag ville inte ha någon vanlig relation, och min och Daniels blev på alla sätt så annorlunda. Ändå under sommaren första veckor funderade jag mycket på det där med ensamhet, vem jag var och hur jag ville bara. Ibland skrev jag på bloggen, men ändå inte så mycket. Mest för att jag inte hade tid.
Men ibland skrev jag och jag kan le när jag läser vissa saker som jag skrivit…

Jo, det finns nog ett liv där ute någonstans, även till en gammal bög som mig. Daniel sade idag att jag må vara 40 men är som en 24 åring. Tänk så snällt va! :) I så fall är han som en 18 åring, men han är ju å andra sidan några år *host* yngre än mig så då stämmer de ju. Fast han är äldre än 18 ska tilläggas, dock inte så mycket äldre som jag hade önskat 🙂

Jo, så var den sommaren, och den där natten mellan den 5 och 6 juni var en vändning i mitt liv jag aldrig trott att jag skulle uppleva.
Jag kommer ihåg att efter att jag skrivit det där blogginlägget så gick jag och lade mig igen. Jag kröp ner jämte Daniel, och hade fortfarande lite svårt att förstå att han faktiskt var här.
Nu ska jag också krypa ner i min säng, men denna gång finns det ingen Daniel där.
Gud hjälpte mig, vad jag saknar honom just nu

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *