Orkar inte

Nätterna, dessa satans nätter.
Dessa nätter då ensamheten kväver mig.
Nätterna då jag påminns om att ingen finns kvar.
Nätterna då jag påminns om att jag är ensam i världen.
Ensam, och bortglömd.
Sitter och gråter, och står och gråter.
Saknar, sörjer, minns.
Jag minns Mia, och hennes skratt.
Våra planer för framtiden.
Vårt barn…..
När vi målade det rum som skulle bli hans eller hennes.
Minns Patrick, och våra samtal
Minns mitt samtal med hans pappa.
Minns vad vi gjorde.
Minns sista gången vi pratade som om det vore igår.
Minns Daniel…
Den siste jag någonsin kom att älska.
Natten utanför är mörk, och svartare än någonsin.
Ångesten i min kropp skär genom mig, och kroppen skriker att få slippa smärtan.
Måste bort härifrån, jag måste bort från det falska.
Jag talar med folk på deras villkor, och när dom kan.
Jag pratar med folk när ingenting annat finns.
Jag finns när inget annat finns
Jag är så trött på att höra att jag är älskad.
Jag är så trött på att höra att jag är värdefull.
Jag är så trött på att höra att jag är viktig.
Det enda jag bett om är att någon visar det.
Att jag för en sekund får känna att jag är allt det som folk säger.
Att jag för en liten stund får känna att orden som sägs har en mening.
Sörj mig inte när jag är borta
Hyckla inte när jag inte längre finns
Ljug inte om mig när jag inte längre andas.
För er kärlek fanns aldrig.
Er omtanke kände jag aldrig
Ni svek mig.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *