Ett steg närmare

dagbok1
 
 
Dagbok 22 december 2013
 
 
Ännu en dag är över och normala människor sover nu. Klockan är över 6 på morgonen och jag sover inte så vi kan väl utgå ifrån att jag inte är normal vilket är ganska skönt för jag vill inte vara normal.
Det känns att julen är nära nu, för ingenting är roligt och när ingenting är roligt är livet ganska tufft.
Egentligen borde jag vara glad, om än inte lite stolt i alla fall för nu finns ju första delen att köpa, men jag känner inte vare sig glädje eller stolthet. Mest känner jag bara sorg.
Jag pratade länge med en vän inatt, och också en vän till honom som verkade skitmysig. Både tyckte att nu skulle jag komma till Umeå, och det vill jag men har inte råd. Så Umeå får vänta nu.
Samtidigt måste jag försöka få bukt med min förkylning som inte vill släppa taget, och allt mer värker det i bröstet. Det är väl lunginflammation igen, men vem bryr sig? Inte jag.
Allt mer isolerar jag mig, allt mer tappar jag kontakten med människor, och jag vet inte längre om jag bryr mig om det heller. Jag känner att jag ändå aldrig når fram, att jag aldrig får bli en riktig del av människors liv så varför då försöka? Jag fick några månader förra året. Då fick jag den kontakten. Då fick jag dela allt med någon. Sedan försvann han, och kanske är det så det ska vara.
Kanske är det så man ska ha det? Kanske är det just precis så mitt liv ska vara. Folk tröttnar, och vem kan klandra dom?
En del människor jag träffat i år kommer jag inte träffa mer. Andra kommer jag kanske träffa men samtidigt vet jag att ingenting är som det varit, och varför bli besviken då?
Jag kommer aldrig komma till Umeå. Jag kommer aldrig flytta dit, och det vet jag idag. Mina drömmar slår inte in, och har aldrig slagit in. Mina drömmar är där för att påminna mig om vilken misslyckad person jag är. Mina drömmar är alltid drömmar och exempel på sånt som aldrig blev av. Det är mina drömmar, och det accepterar jag idag.
Jag hatar mitt liv. Jag hatar mig själv, och jag äcklas av den jag är. Jag längtar tills dagen då jag inte behöver vakna mer, men innan det ska jag slutföra mina projekt.
För jag är trött på att inte vara älskad. Jag är trött på att se mig på det sättet jag ser mig på, men mest är jag trött på att vakna upp varje dag och bli besviken över att jag vaknat upp.
Jag har fördelen att inte behöva planera något slut. Livets låga behöver inte jag släcka, för den brinner inte och har inte brunnit på flera år.
Jag drömmer bara om att en dag få möta mina änglar igen. De som älskade mig. De enda som älskat mig.
Dom drömmer jag om, och när jag får möta dom, ja då är mitt liv helt igen.
Då är livet mitt för livet jag lever nu, ja det är inget liv.
Där mina änglar finns ja där kommer jag få leva.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *