Jo då, det går

dagbok1
 
Dagbok 2 juli 2013
 
 
 

Jo, livet går väl tror jag. Man tar en dag i taget framåt, och någon gång emellanåt ramlar man bakåt.
Jag skriver inte så mycket på min kära dagbok mer, men skriver ju desto mer på andra sajten jag har och så får det vara tills det inte behövs mer.
Har börjat inse vad jag startat faktiskt, och vilken bomb jag sitter på. Vad det har ringts de här senaste veckorna och alla som hör av sig vill skriva om det, prata om det, rapportera om det.
Frågan är bara vad jag ska göra med allt.
I all sorg och elände har jag lärt mig så otroligt mycket det senaste året, och det vill jag göra något av och jag kommer göra något av det. Jag måste det, för min skull mest av allt.
Jag kan inte låta det som jag gick igenom, det som jag såg Daniel gå igenom och det som vi gick igenom bara vandra förbi och sen glömmas av eller låtsas som att det regnar. Ingenting var normalt med Daniels död, och jag tänker aldrig acceptera att det blir OK att folk avlider på det sättet.
I slutet av juli åker jag till Norrland. Jag har ju velat fram och tillbaka om jag ska göra det eller inte, men jo jag ska upp. Jag har insett att jag måste upp.
Det blir en resa som inte enbart ska handla om Daniel ska tilläggas. Jag ska hoppa omkring i flertalet städer i Västerbotten och till och med lite i Norrbotten.
Ska börja med möten och bli intervjuad, och sedan åker jag till Skellefteå för att sedan hoppa vidare till Luleå en dag och sen ner till Skellefteå igen. Ska träffa snälla människor och jag ska få se storfallen/storforsen/nåt med stor i, och efter att ha sett bilder vet jag att jag komma börja flänna (gråta) för att de e så vackert.
Hur jag ska ha råd med detta vet jag inte, men jag måste ordna det på något sätt.
Jag har nämligen kommit till en insikt kära dagbok.
Jag ger fan i vad folk säger och tycker om min sorg, mitt agerande och allt sånt. Jag måste göra detta för att jag M Å S T E göra detta. Jag måste ha dessa möten för har jag dom inte är allt som skett efter den 12 september ännu mer i onödan. Jag måste göra detta för min skull. Jag tänker aldrig mer lägga alla andras känslor före mina i det här. Det har jag gjort hela tiden, men inte längre. Nu har jag äntligen börjat göra det som jag skrivit om i snart ett halvår. Jag gör det jag gör på grund av vad jag känner och ju längre tiden går från den 12 september desto mer förbannad blir jag.
Sedan vill jag se Norrland och tycker väl också i ärlighetens namn att efter det här året så är jag faktiskt värd lite semester. Londonresan var ju det värsta helvete jag genomlidit så semester kan jag knappast kalla det där. Nu ska jag ge mig några dagar för att se den natur som jag blev så förälskad i när jag var där senast, och denna gång slipper jag ha den fruktansvärda ångest jag hade sist. Jag ser fram emot det, och nu ska jag bara ordna de finansiella för jag behöver åka dit.
Som jag känner det nu så är det minst viktiga för mig att besöka Daniels grav, det som för några veckor sedan bara var det enda jag ville göra. Tro för Guds skull inte att det handlar om någon respektlöshet mot Daniel eller att jag inte saknar honom, fast det tror jag knappast att någon tror att jag inte gör. Nej, det handlar kort och gott om att det där är ändå inte ”min” Daniel. (hatar egentligen att skriva så för det känns som om jag ägde honom men jag menar den Daniel jag kände) Dessutom föddes den Daniel jag kände den 29 juli och dog den 12 september. Den Daniel i den graven hade visst inga födelsedagar….
Men självklart kommer jag besöka honom. Har också en present med mig till honom då som jag ordnat. Något som verkligen är något från mig till honom, som bara han förstår (och alla som läst min hemsida iofs)
Kanske kommer jag känna helt annorlunda när jag är där. Kanske bryter jag ihop totalt, men då får jag göra det. Kanske kommer jag känna när jag väl är där att jag inte vill lämna graven på hela veckan, men då får det bli så.
Det enda jag vet är att jag behöver den resan så enormt mycket och på vissa sätt känns detta som det viktigaste jag gjort sedan den 12 september. Kanske får jag nu göra det avslut jag inte fick göra den 5 oktober.
Ja, det är viktigt för mig att jag åker, och jag kommer kombinera nutid, med det som hänt men också sätta en grund för en annan framtid.
Dessutom har en person bett mig om hjälp med en sak som jag gärna vill hjälpa till med, och är faktiskt rörd att jag blev ombedd. Det är fler som har drabbats av det sjukhuset…
Jo, livet går vidare. Det är tomt, ensamt och ibland gör det ont. Då när jag saknar som mest och hårdast. Då gråter jag, men jag låter det komma.
Nu ska jag sova, i morrgon ska jag sätta ut min xbox på Tradera.
Norrland here I come!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *