Nätterna blir aldrig ljusa

dagbok1
 
 
Dagbok 14 juni 2013
 
 

Det är natt och här sitter jag igen. Ännu en natt med oro, ångest och tårar. Ännu en natt man desperat önskar att någon var vaken så man fick prata med någon.
Mycket har hänt, eller inte hänt men jag vet två saker om mig som jag inte visste för en vecka sedan:
Jag har ADHD och jag har en depression.
Inget av det kommer väl direkt som en chock för mig. Att jag har ADHD har jag misstänkt länge och sedan förra sommaren med Daniel har jag vetat det. Nu har jag det mer på papper så att säga. Att jag är inne i en depression har jag väl också vetat längre.  Jag är ingen idiot och ska jag vara ärlig så börjar jag bli rädd för mig själv för jag vet faktiskt inte hur länge till jag orkar spela.
För numer är varje dag ett spel inför alla. Jag orkar inte längre berätta för folk riktigt hur jag mår så låt mig nu berätta om hur ett dygn i mitt liv ser ut.
Jag vaknar vid halv sex och då har jag oftast inte sovit mer än två, max tre timmar. Jag gör mig i ordning och åker till jobbet. När jag kommit fram har jag redan hunnit röka 6-7 cigg. Dom är det enda som får mig lugn.
Sedan följer några timmar på jobbet där jag inte ens under hot skulle kunna redovisa vad jag gör. Allt är bara som en dimma för mig. Jag skrattar, ler och är ”Walle”, men det skriker inom mig att jag bara vill bort bort bort.
När jobbet sedan är över åker jag hem, lägger mig och kanske sover jag någon timme. Äter gör jag knappt, och om jag gör det sitter jag i sängen och äter medan jag tittar på TV. Oftast någon dålig sitcom från USA där jag slipper tänka. När kvällen sedan kommer sätter jag mig framför datorn och skriver och försöker spela stark, och sedan kommer natten.
Kära dagbok, jag hatar nätterna för med den kommer ångesten. Då kommer saknaden efter Daniel, saknaden efter Patrick och saknaden efter alla dom som dött. Sedan kommer ensamhetskänslan och då kommer min längtan att få dö.
Jag är så trött på det här. Jag går i samtal igen, och kanske kommer dom hjälpa mig. Jag är så fast i min depression och jag är så trött på att vara ledsen. Jag är så trött på mig, på mitt liv och allt.
Tro inte att jag inte försöker. Jag försöker göra sånt som jag normalt alltid brunnit för men ingenting får mig glad längre, ingenting får mig att känna framtidshopp. Jag går allt mer in i någon skuggvärld där jag liksom passerar dag efter dag men ändå inte lever. Inombords känner jag mig redan död.
När jag säger det så säger folk till mig att skärpa mig. Släpp Daniel nu, säger dom, och gå vidare. Men detta handlar för helvete inte om Daniel. Mådde jag bra före Daniel? Nej, det gjorde jag inte och det sista året har inte direkt gjort mycket för att få mig gladare.
Gud så mitt liv blev. Vilken besvikelse det blev och är.
Jag vill inte mer, men vet inte hur jag ska avsluta det. Jag har drömmar men drömmer inte längre. Jag har planer men planerar inte längre.
Det enda jag vet är att jag är nära den dagen då jag får nog. Dagen kommer då jag försvinner bort, och allt mer tilltalar den mig.
Jag behövs inte längre. Dom jag älskar dör ändå, och när dom dött för jag ändå inte behålla deras kärlek.
Jag är som en förgiftad växt som när man tar i mig sprider ett gift som sakta dödar. Kvar finns jag, som en ensam växt i en ödemark där allt runt om mig är borta.
Nä, livet blev inte som jag ville, livet blev inte som jag trodde och nu är jag för gammal för att tro på något nytt.
Jag önskar bara att folk kunde förstå mig. Dom behöver inte stötta mig, men jag vill att dom ska förstå.
Dom ska förstå att det enda jag vill, det enda jag har kvar är att slippa vakna mer.
Låt mig få slippa vakna mer, det är det enda jag vill.
Låt mig få slippa minnas, slippa sakna, slippa sörja och slippa känna besvikelserna.
Låt mig få slippa vakna i morgon

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *