Låt oss tala om döden

dagbok1
 
 
Dagbok 31 mars 2013
 
 

Så kom vi då till vägs ände, som det så vackert heter.
Så kom vi då till den gräns där jag efter det inte orkar kämpa mer.
Så kom vi då till slutet.
Vet ni vad kära läsare, som trots att jag skriver så sällan fortfarande finns kvar…
Vet ni vad?
Jag har bestämt mig för att dö.
Jag har inte velat leva på ganska länge faktiskt. Jag har varit väldigt trött på livet i flera år, men har av olika anledningar kämpat mig igenom bit för bit, men nu är det bra.
I våras förra året kom en liten glädjekälla in i livet, Daniel. Han fick mig att leva upp, och han fick mig att känna mig behövd igen. Så försvann han, och de märka molnen i själens himmel blev direkt mycket mörkare och svårare att handskas med. Efter hans död har jag slåtts för hans upprättelse och i veckan som kommer får han den så gott det nu går. Snart kommer det finnas papper på att det som hände honom inte hade behövt hända. Jag lyckades med att för en sista gång slåss för honom som jag älskade så, och det känns i all skit ”bra”.
Själv så har jag haft jobbet som räddning i allt. Ett ställe att gå till, att tänka på annat på, och att göra annat på. Nu har jag inte det längre, och lär inte få tillbaka det heller. Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer om det, men jag har absolut ingenting som talar för mig i ärendet och så är det med det. Jag har försökt vara så öppen jag kunnat, och även om jag gjort fel, så har jag inte gjort så som det nu verkar menas att jag gjort. Så jobbet är det byebye med som det verkar.
Så nu har jag ingenting kvar.
Snälla, kom inte med skitsnack om att det finns saker att leva för. Vad har jag att leva för? En trasig kropp? En trasig själ? En trasig framtid? Ett liv där ingenting någonsin blivit som jag velat? Mina vänner? Ja då, mina vänner som bor runt om överallt utom här. För här nära mig är dom jävligt lätträknade. Nej, jag har ingenting och därför har jag beslutat mig för att avsluta det här skitlivet, och innan du ringer ambulans så oroa dig inte. Det kommer inte ske just idag. Jag har lite att ordna med först. Jag bor ihop med en som jag inte tänker lämna helt i sticket. Först ska allt praktiskt ordnas och det kommer ta lite tid.
För varför är det så jävla hemskt att inte vilja leva? Varför kan inte jag få bestämma när jag anser att det är bra? Varför ska jag vakna varje jävla dag och tvinga mig att försöka komma på en anledning till varför jag ska leva en dag till?
Jo för att livet är värdefullt säger en del. Skitsnack, säger jag. Ja livet är säkert värdefullt för de allra flesta men mitt liv är inte värdefullt. Jag trivs inte i mitt liv, och varför ska jag då behöva leva det?
Kan någon förstå hur jag längtar tills att kunna somna och veta att jag inte kommer behöva vakna mer. Kan någon förstå hur mycket jag längtar tills den dagen då jag inte behöver må som jag mått den senaste tiden/åren/livet?
Nej, livet är inte värdefullt för mig, och har inte varit värdefullt på länge. Jag vill bara komma bort bort bort.
Tro inte att detta är en känsla som kom upp i mig just idag. Nej denna känsla har jag haft länge, och den blir bara starkare och starkare. Redan i början på 2012 ville jag bort. Redan 2010 planerade jag men vek mig, men nu vill jag inte vika mig längre. Nu vill jag inte låtsas om att det kommer bli bättre för det kommer aldrig bli bättre.
Den enda önskan jag har är att bli spridd. Innan ville jag bli spridd i havet men har ändrat mig. Jag vill att min aska ska spridas på Minneslunden vid Sävenäs Kyrkogård i Skellefteå. Då kan jag sedan hälsa på Daniel där, och vad som sker med resten skiter jag i men inga jävla minnessidor och sånt. Folk kom inte ihåg mig när jag levde, då behöver dom fan inte minnas mig när jag är död. Det är det enda jag ber om. Inga högtravande texter och ingen begravning.
För nu sätter jag ner foten. Jag tänker kämpa ett tag till för att de som ändå är beroende av mig inte ska behöva komma till skada, men sedan är det bra, och vet ni?
Det känns faktiskt väldigt skönt att veta att det snart är över.

Bookmark the permalink.

One Response to Låt oss tala om döden

  1. Monica says:

    Jag skulle sakna dig här om du försvann. Försvinn inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *