Pissdag

dagbok1
 
 
Dagbok 7 februari 2013
 
 
 

En riktig pissdag har det varit idag. Förkyld och feber och så ska man på begravning snart igen då. Ännu en vän som man måste ta farväl av. Ännu en som inte skulle dö än på länge men där ödet ville annorlunda.
Jag tror jag börjat hata ödet lite faktiskt. Jag tycker att ödet är mest skit just nu och har varit det under en ganska lång tid om du frågar mig. Det känns som att det runt om en liksom krashar ihop och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hålla mot allt som sker. Samtidigt har det lugnat sig, hur konstigt det än låter och hur svårt det är att få det att gå ihop.
Fast ikväll fick jag ett raseriutbrott utan dess like. Jag kan faktiskt inte påminna mig om när jag blev så förbannad senast. Resultatet av ilskan blev två kaffekoppar mindre och en trasig innerdörr som numer är i tre delar. Jag är stark insåg jag när jag är arg, och ikväll var jag arg.
Jag tänker inte direkt i detalj gå in på varför jag blev så förbannad, men det var faktiskt skönt. Jag känner att jag skulle blivit så här arg långt tidigare så kanske jag mått bättre under jul och nyår. Sakta bryter jag mig loss ur det själsliga fängelse jag befunnit mig i sedan i september och sakta börjar jag bli Walentine igen, på gott och ont.
Jag har lärt mig så otroligt mycket de senaste månaderna. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, om människor och om hur konstiga människor kan vara. Jag har också fått lära mig hur jävla dumma en del människor kan vara, men det hör väl till kanske. Jag har lärt mig att det jag gått igenom den senaste tiden inte ska vara ogjord. Jag är inte samma människa idag som jag var när maj månad 2012 började. Jag har förändrats och fått en ny sån på mig själv, på andra och på hela samhället. Det jag trodde på då, det tror jag inte längre på och det jag tror på idag känner jag samtidigt en viss tveksamhet inför.
Om det är något jag verkligen fått lära mig så är det hur skört livet är, men hur värdelösa vi människor är på att hjälpa varandra när hjälpen behövs. Sakta står vi och ser på när människor runt om oss spolar ner sitt liv mot kaos och förtvivlan, och när det är försent, ja det är då vi skriker på hjälp och skriker hur viktig personen är som försvann.
Det sker hela tiden, inte bara i min närhet utan överallt. Vi borde lära oss att se varandra i tid, så kanske vi slipper leva i ett samhälle där någon försvinner var sjätte timme.
Därför vill jag göra något bra av det som skett. Jag vill inte bara sitta och gråta över att Daniel dog på grund av kass sjukvård och att Patrick gav upp på grund av att han inte såg någon annan utväg.
Jag vill att inga fler Daniel ska behöva ske! Jag vill inte att fler Patrick ska ge upp!
När det gäller Daniel så vet jag ju vad han tänkte om saken, hur han så gärna ville förändra och se till att ingen skulle behöva gå igenom det han ville. Där kommer jag kunna hjälpa honom, och mig, och andra. Daniel kan bli en person som bland annat kan berätta hur det är att ha vuxen-ADHD. Det finns knappt något om den saken i litteratur. Jag är idag så fruktansvärt ”glad” över vad jag och han bestämde i somras, och jag är så ”glad” att vi hann skriva så mycket ihop som vi hann.  I början när jag satte mig ner med det som kommer heta ”122 dagar” så var det en historia om oss. Nu är det så mycket mer. Det är den historia som Daniel ville berätta. Det är en historia om ett samhälle som inte tar hand som sina medborgare, och det är en historia om vad som sker när vi blundar för det som sker mitt framför ögonen på oss.
Jag känner också där hur jag själv förändrats. Hur jag idag bara blir förbannad på töntar som tror dom vet. Tänk att bögarna suttit på QX och snackat skit om oss! Tänk att det finns folk som vill ha det till att Daniel var min Toyboy, LOL!
Ja, det är klart. Om det med Toyboy menas att man inte enbart ser till en persons könsorgan och att man inte snackar en jävla massa dynga efter att personen är död och där man glömmer sin otrohet, och annat spännande, ja då var Daniel min toyboy. Om en Toyboy är att han kunde ringa när det än gällde , och gjorde det också och jag till honom, ja då var han min toyboy och det kan jag leva med. I min värld kallar jag det vänskap i grunden, men det är ju min värld det….
Så den vänskapen som Daniel kände när han ringde mig klockan 6:50 på morgonen efter en ren helvetesnatt orsakad av andra, ja det var just den vänskapen som gjorde att han ringde. Den vänskapen är jag så fruktansvärt tacksam över.
Med Patrick är det annorlunda men ändå samma. Där vet jag att jag kommer braka ihop på begravningen för det är som att min hjärna inte riktigt tagit in allt än. Jag pratar med hans familj och jag försöker förstå, men kan inte.
Patrick var min vän i så många år, och jag var så stolt över honom och allt han lyckades med. För han var en sådan som lyckades med det mesta.
Han däremot valde att inte visa sin värsta skräck för någon. De enda som visste något om honom var hans läkare och de visste att det inte skulle sluta bra. Allt är bara så jävla fel, och så hemskt, och jag är samtidigt så arg på honom för det han gjorde, men i hans värld förstår jag samtidigt honom.
På tisdag ska jag hem till hans lägenhet. Jag har lovat att hjälpa till. Det kommer kännas, men samtidigt vill jag kunna hjälpa till där jag kan. Saknar honom gör jag. Under 10 år har vi max varit ifrån varandra från att prata en vecka. Nu är det flera veckor sedan vi pratade, och telefonens lista över kontakter har krympt igen.
Men jag tänker inte bli knäckt av det här. Ledsen är jag, sårad är jag, arg är jag men inte knäckt. För som jag skrev ska jag göra något bra av detta. Jag vill vara delaktig i att förändra samhället i grunden. Jag vill inte vara någon jävla hjälte med glorian snurrandes runt skallen på mig. Jag vill enbart göra detta för att jag känner att om jag inte gör det, så är jag inte bättre än ”dom”. Jag vill inte vara som ”dom”. Jag ser ner på ”dom”. Jag föraktar ”dom”.
Det hat jag känner mot ”dom” tänker jag omvandla till kärlek, och den kärleken kan försätta berg. Det är jag skyldig Patrick, Daniel och mig själv.
 
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *