Sömnig

dagbok1
 
 
Dagbok 9 januari 2013
 
 

Klockan är strax efter halv sex och man sitter här och hostar, nyser och dricker sitt kaffe.
Tänk vilken idiot man är som rökare egentligen. Man har asont i halsen, men röka ska man, och så blir allt mycket värre.
Man har väl åkt på en rejäl förkylning och jag har inte tid med sånt just nu. Jag måste bli klar med boken, och det svåra med att skriva böcker är inte att skriva dom, det är att korrigera dom. Det är fel punkt där, flytta kommat där och så märker man att man inte gillar meningsuppbyggnaden där. Fast det går framåt, det gör det.
Annars då?
Jo, livet går väl sin gilla gång. Någonstans börjar man väl landa i allt som skett men över är det inte. Jag sade till en vän igår som frågade om jag ”kommit över Daniel” att jag tänker inte på honom varje kvart längre, utan bara en gång per halvtimme. Det är väl lite överdrivet kanske men samtidigt inte, för tänker på honom gör jag ofta.
Just saknaden är fortfarande så svår och när den kommer över en slår den mot en så hårt. Overklighetskänslan och den där paniken finns där än, men framför allt finns saknaden. För Gud vad jag saknar honom. Det är så otroligt vilka spår han satt i mitt liv den killen, och det är så jävla synd att han inte fick sätta fler. Jag är glad för min andra hemsida till honom, den har varit viktig för mig för där får jag prata med honom på mitt sätt, och jag tror och hoppas att Daniel själv tyckt om den.
Livet är lite segt just nu, och det blir väl inte mindre segare av den här förkylningen direkt men det får gå. Livet är ju sånt så det får helt enkelt bara gå.
Jag känner att min ”nystart” inför 2013 var viktig och bra för mig, och jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med att väldigt många människor plockades bort från mitt liv. Gamla vänner som ändå inte bryr sig, nu kan dom göra vad de vill bara jag  slipper ha kontakt med dom. Det känns verkligen som en nystart och sen får man väl se om man lyckas skaffa nya vänner.  En sak har jag lärt mig från tiden med Daniel i alla fall och det är att sluta spela teater och sluta låtsas spela någon som jag inte är. För det var jag expert på, likaså var Daniel och i hans fall var det ju också en av hans stora sorger. Under vintern har det allt mer slått mig hur lika vi var så det var kanske inte så konstigt att vi fann varandra så starkt.
Jag försöker ta dagarna som dom kommer, med allt vad det innebär. Det är upp och ner, fram och tillbaka och jag försöker stå där i mitten någonstans. Ibland brakar jag ihop, ibland inte. Ibland orkar jag inte mer, och ibland känner jag mig stark.
Jag vet att saker inte kommer se likadana ut om 6 månader, och det känns tryggt. Jag tänker ta det här året till att reparera mig och försöka hitta en väg som jag trivs med, om jag kommer lyckas med det vet jag inte, men jag ska försöka. Det är jag skyldig mig själv, det är jag också skyldig Daniel och oss.
För så ofta vi pratade om att satsa på sig själv, och så ofta jag ”skällde” på honom för att han inte gjorde det när det gällde honom. Då måste ju jag visa honom nu att jag inte gör samma misstag.
Ett av mina mål just nu är att få besöka Skellefteå. Jag måste få besöka hans grav. Jag måste få prata med honom och få sagt det jag inte fick sagt på begravningen. Det är viktigt för mig, som ett avslut och farväl. Hur jag ska lyckas med det vet jag inte, men jag måste dit.
Nu ska jag göra mig i ordning och åka till jobbet. Borde vara hemma idag känner jag, men orkar inte med  tjafset om att jag är borta från jobbet. Det är ju så det är numer. Walle har blivit en av dom som inte riktigt pallar med….
 
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *