Det nya årets första inlägg

dagbok1
 
 
Dagbok 1 januari 2013
 
 

Så var 2012 slut, thank God!
För många är nyårsafton en dag för fest, men för mig har den alltid stått för funderingar och tankar på året som gått. I år har det funnits mycket av den varan. 2012 var inget bra år, inte på något sätt.
Jag fick det ultimata beviset på vilka subbor jag har på mitt jobb. Jag blev sjuk igen, och jag blev knäckt. Jag har gått igenom helvetet och är inte riktigt säker på om jag kommit ut från det än.
Ja jag har varit knäckt, fullständigt knäckt. Att det ens finns människor i mitt liv som tror att allt det handlade om Daniel visar ju bara hur fullständigt ointresserade de varit av mig egentligen. De var inte alls intresserade av att se den resa jag befann mig på som startade när jag föddes och som på vissa sätt spårade ur den 12 september.  Allt kanske rasade där i september, för tåget jag reste på var, liksom ett tåg ägt av SJ, inte byggt för att klara svårigheter.
I detta inlägg tänker jag försöka förklara mig lite om hur jag känner, varför jag agerat som jag gjort och hur jag ser på framtiden. Det mesta har du kanske hört innan, men se de som en sammanfattning då.
När 2012 slutade jag gav ifrån mig en hel drös med nyårslöften. 2 av dom är redan uppfyllda.
Boken om Daniel är klar, och människor som drar ner mig istället för tvärtom ska plockas bort. Därför inleddes 2013 med en utrensning utan dess like i mitt liv. Nu är min telefonlista i min mobiltelefon avsevärt kortare, och min vännerlista på Facebook är avsevärt mindre. 65 personer plockades bort, och där borta får dom stanna. Ett annat av mina nyårslöften för 2013 kommer nämligen att bli att jag inte längre tänker tolerera att folk leker med mig, att folk tar ifrån mig det som är mitt eller att folk behandlar mig som skit. Jag är nämligen förbannat trött på att hela tiden känna det som att jag behöver be om ursäkt för att jag finns till, hur jag agerar, hur jag tänker, och hur jag gör.
Om jag ska överleva, för jag vill alla ska ha jävligt klart för sig att jag inte direkt hoppat av glädje över att leva den senaste tiden, så måste jag ta tillvara det som är jag. Jag måste för en gångs skull i mitt liv se till vem jag är, göra det jag tror på och göra det jag vill, och jag behöver lära mig att jag faktiskt är ganska ok som jag är.
Tror ni att det bara varit sorg som jag haft när det gäller Daniels död? Är folk så blinda så ni inte förstått att jag emellanåt varit avundsjuk på Daniel. Att jag gärna bytt plats med honom. För jag ville inte leva längre. Jag kan inte säga att jag egentligen vill leva så jävla mycket just nu heller, men jag har inget val. Jag är för feg för att ta livet av mig.
Därför måste jag leva, och därför måste jag göra det i mitt liv som är viktigt för mig. Ska jag hitta tillbaka till livsglädjen så måste jag få vara jag. Ska jag hitta gnistan igen måste jag få något ut av livet.
Vad är då viktigt för mig?
Jo, att skriva. Det är det viktigaste som finns för mig. Det har det alltid varit. Folk tror ibland att jag bara skriver för att kunna lägga på bloggen eller Facebook eller nåt. Välkommen hem till mig då, och läs mina pärmar med texter från hur lång tid tillbaka som helst. Jag har över 5000 filer i en mapp på datorn. Där finns dikter, texter, analyser, ”romaner”, funderingar, dagböcker och annat. Allt från flera år tillbaka. Lägg sedan till över 3000 skrivna inlägg på den här bloggen och fler på andra sajter så förklarar det kanske lite mitt behov av att skriva.
Att skriva har varit min överlevnad och att skriva har gett mig styrka. Genom att vrida på orden kan jag också vrida på tankarna, och det behöver jag ibland. Jag är en person som måste få svar, även om svaren inte alltid är lätta att ta. Jag tror och har alltid trott på att sanningen i längden är bättre än att leva länge i en lögn. Kanske låter det patetiskt men så är det. Detsamma gäller det om jag får en idé om något jag vill ta reda på. Då går jag till botten med det och jag gör det grundligt. Jag har inte bara försökt ta reda på litegrann om vad som hände Daniel. Jag har gjort en egen utredning som antagligen är större än den utredning som Socialstyrelsen håller på med. Vartenda journalpapper är bokfört, antecknat på, och inlärt. Jag kan hans obduktionsrapport i sömnen, och jag har frågat ut personer som var i kontakt med han de sista dagarna och fram till sista timmarna i livet. Jag har gått tillbaka till tiden i Skellefteå. Jag ville veta allt som skett som ledde till det som hände den 12 september.
Varför kan man fråga sig, vilket en del säkert gör.
Svaret är enkelt: För jag ville veta och jag var tvungen att veta. För en person som jag älskade och värnade om något enormt låg i min säng den 2 september, kysste mig och sade ”Jag behöver inte medicinerna när jag har dig här”, och 10 dagar senare var han död. Då var han ensam hemma i sin förbannade lägenhet i Umeå. Frågan som gnagde i mig så länge var varför han åkte den 4 september, och nu vet jag. Frågorna om sista veckan i livet som ekade i skallen på mig fick sina svar. Det var inga roliga svar, men nu vet jag vad jag kan sörja och nu vet jag varför en del saker hände. I längden kommer det hjälpa mig, om inte annat för att kunna göra det avslut en del tycker jag borde gjort dagen efter att han dog. För ni måste också förstå att jag lastade mig själv för hans död. När jag satt på begravningen så ville jag skrika rakt ut ”Jag skulle gjort mer”. Det var det första jag sade när jag bröt ihop när jag såg Nadia utanför kyrkan. Det var det jag sade till Jennie vid jordsättningen, och det var den meningen som ekade i skallen på mig under flera veckor,

”DU SKULLE GJORT MER WALLE”

Jag var fullständigt övertygad om att allt var mitt fel. Jag klandrade mig något enormt för att han vänt tillbaka till Umeå. När journalerna kom med posten kunde jag läsa hur det låg till, och det hjälpte mig även om det inte hjälpte mig med sorgen efter honom.
Ni måste försöka förstå hur den här sommaren varit. Ni måste försöka förstå allt som hände då och vad det gjorde med mig. Jag vet idag att min och hans relation var fullständigt unik för oss båda och när skeppet började sjunka var jag den som ringde och påtalade det, utan något som helst jävla resultat eller bemötande av sjukhuset. Istället skiter man i det och så går saker som det går. Den ignoransen dödade Daniel, det är en uppfattning jag inte kommer rubba en tum på, och det är exakt det min bok kommer bevisa. Ni måste försöka förstå att jag var livrädd att förlora Daniel och att jag redan i början på Augusti mer eller mindre förutspådde hur det skulle sluta om inget gjordes åt saken. Då försökte både jag och hans syster att få de som hade hand om honom att agera, men de sket i det totalt.
Det som fick mig att ta beslutet att gå in i det nya året med lite mindre människor omkring mig som drar ner mig är självklart allt som hänt i höst för jag har faktiskt lessnat på att känna att jag är i vägen.
Vet ni kära läsare…
Jag vet att jag ältat. Jag vet att jag skrivit MASSOR!!!!!!!!!!!!!!!!!!! om Daniel. Jag vet att jag vänt, gråtit, varit förtvivlad, ledsen, arg, glad, hysteriskt, deprimerad, manisk, sorgsen, deppig, och alla andra känslouttryck som finns. Jag vet att min Facebook wall är knökad med deprimerande tankar och funderingar. Jag vet att jag varit tjatig och jag vet att jag emellanåt varit ett riktigt pain in the ass men det står alla fritt att läsa det, eller att vara ens vän. Eller hur?
Men låt mig då här få göra en form av avslut då. Låg mig få ställa några frågor som ingen behöver svara på men som kanske i alla fall kan förklara lite hur jag känt. Det mesta har ni läst och hört innan, men…
Kan ni förstå hur det känns att sitta och hålla någon i handen och säga ”Om du åker nu så dör du” och en vecka senare är personen död?
Kan ni förstå hur det känns att ha 90 mil till graven som man så desperat behöver få besöka men där man vet att man inte har en chans i helvete att fixa pengar till att kunna besöka den.
Kan ni förstå hur det känns att på personens begravning behöva bevittna när en nitklädd bögjävel från Stockholm mer eller mindre presenterar sig som pojkvännen? En pojkvän man VET! inte är någon pojkvän och där man inget hellre vill än att SKRIKA ut hur man vet det men kan inte. Har ni varit med om det? Testa det annars? Fria till någon, och om personen dör så bär era vigselpapper i bakfickan och testa sen hur det känns när någon annan dyker upp. Hur man känner sig som en jävla idiot som hittat på allt för där står ju den riktige pojkvännen. Den riktige pojkvännen som inte ens har kort på sin kille utan får ta sin ”killes” exkilles kort när man ska sprida sin dynga på Instagram. Confused? Bra för det var jag också.
Kan ni sedan förstå hur det känns när andra försöker ta ifrån en den tid man hade med den som gått bort?
Kan ni förstå hur det känns att mitt i all ens sorg, förtvivlan och ilska också veta att dödsfallet inte behövt ske om de som hade betalt för att agera verkligen hade gjort det?
Kan ni sedan förstå, innan tilldaniel.se kom till, hur det kändes att hela tiden känna att man inte fick ha det man hade för andra ville lägga beslag på det? Eller hur det blev en form av ”nu ska vi inte gilla vissa inlägg” mobbning.
Ja, jag tror faktiskt att ni kan det, men jag vet inte riktigt om jag förstod det själv först. Alla tankar jag hade i hjärnan forsade omkring i mig. Jag hade inte kontroll på något längre och i allt detta kaos bröts jag itu psykiskt.
Jag lider fortfarande av enorma sömnsvårigheter. Det är ett tecken på att mitt psyke fortfarande är i olag, men jag mår inte lika dåligt idag som jag gjorde då.
Ni måste också förstå att detta är andra gången i mitt liv som jag förlorat någon som dör när jag äntligen vågat erkänna för mig själv att jag älskar den personen. Det är också andra gången som jag fått se den personen brytas ner. Första gången var det cancer, andra gånger var det ett missbruk sponsrat av sjukvården.
Det var det jag skulle börja jobba med, och det var det jag ställdes inför den 12 september och tiden efter det.
Jag har inga svar på hur man enklast kommer över det. Kanske skulle jag dragit mig undan och varit tyst, så som många gör. Kanske skulle jag gjort tvärtom mot det jag har gjort, men då hade det ju inte varit jag. Kanske är sättet jag gör saker på fel, men det är mitt sätt. Ja kanske är allt mitt agerande denna tid felaktig, men det är så jag gjort det nu och så får det bli. Kanske hade det bästa varit att skita i att tänka och bara hitta på omständigheter som andra gör, men jag tror inte på den metoden alls faktiskt.
Jag får ibland rådet att jag ska gå vidare.
Jag har gått vidare. Jag har nya människor i mitt liv, människor som ger mig glädje, ömhet, vänskap och trygghet. Människor jag inte bara pratar om Daniel med. Sedan att jag inte känt för att skaffa pojkvän, det är väl min ensak. Jag är inte som många av mina gamla ”vänner” som försöker lösa allt genom att lägga sig på rygg och knulla bort problemen, och jag är hemskt ledsen men direkt kåt har jag inte heller varit sedan i september. Kalla mig tråkig men jag kan ta mig en runk då.
Under resans gång i höst har nya personer kommit in i mitt liv, människor som gjort livet lite bättre. Människor som Nadia, Helen, Elin och ”Sol”. Det är människor som kände Daniel under olika tider i hans liv, med dom delar jag sorgen men jag tror också att jag i framtiden kommer prata med dom om allt och inget. Elin ska ju ha bebis! Hur stort är inte det!
Nadia tjatar jag på att hon ska flytta ner, så då får vi hoppas att jag inte flyttar upp först 🙂
Helen och jag som på nätterna pratar läääänge ibland och som tröstat mig många gånger och sen ”Sol” som jag verkligen pratar lääääääääänge med och som kände till så enormt mycket och som hjälpt mig så enormt mycket.
Sedan har vi Robin, gullesötfina Robin som jag erbjudit mina Toyboy egenskaper till (Jo för det har jag ju mycket av :p). Som jag delar så mycket smak och åsikter med, och som också jag kan skifta mellan sorg och asgarv med. Ja han som idag den 1 januari efter tolvslaget gjorde mig så där jätteglad med ett SMS. Puss och massa facebookhjärtan till honom!
Simon, finfina Simon, som bara är söt och så jävla mycket snällare än han förstår.  Han som jag också suttit på nätterna med och analyserat världen, kärleken och allt där emellan.
Sedan har vi Viktor, en kille med världens finaste hjärta och en omtanke som är så ovanlig idag. Så ung men så mogen och så snäll. Lyllos alla killar i hans ålder 😉
Alla dom är nya människor i mitt liv som jag tar med mig in i framtiden och det finns fler. Hur den framtiden kommer se ut vet jag inte, men det finns en framtid och det är det viktiga.
För…
Kommer jag må så här hela livet? Nej!
Kommer jag må så här om ett halvår? Nej!
Kommer jag må så här en vecka till? Ja, och säkert några veckor till, men det kommer jag låta mig göra. För det är sådan jag är. Det har gått 3 1/2 månad sedan Daniel dog. Det har inte gått 3 år. Det har inte gått 1 år eller sex månader utan som sagt 3 1/2 månad. Jag gråter inte varje dag längre, men jag gråter ibland. Jag får inte ångest varje dag längre, men den kommer ibland. Jag får inte känslan av overklighet varje dag längre, men den kommer ibland.
Ja sorgen finns där, men jag börjar kunna hantera den. Leva med den kan jag inte än, men jag tränar på det.
Om jag fått lite mer respekt från vissa under de månaderna är jag säker på att jag inte mått riktigt så dåligt som jag gjort. Om någon kunde kommit hit, gett mig en kram, visat lite ömhet så är jag säker på att jag kanske tagit mig ett steg till uppåt. Det har funnits några, väldigt få, men resten sket i mig och nu skiter jag i dom så nu är saker som de är och ingen ide att gråta över sånt som inte hände eller blev av när det gäller det.
Så jo, jag har gått vidare. Jag är inte på något sätt över detta, och jag kommer kanske aldrig över det men jag kommer kunna lära mig leva med det. Jag sörjer Daniel än även om jag inte gör det lika panikartat som jag gjorde för 2 månader sen. Jag vill gråta än och jag vill sakna honom så det gör ont i bröstet.
Eller vill och vill, helst vill jag ha honom tillbaka men det går inte så då får jag ju göra det jag kan göra.
2013 ska boken om Daniel, eller boken om oss, komma ut. Varför kanske du frågar dig? Jo, svarar jag då, för jag har på papper att Daniel ville detta. Jag har inspelat att Daniel ville detta. Jag VET att Daniel ville detta. Jag vet att Daniels högsta dröm var att göra saker bättre. Han led något så enormt för vad han gick igenom och om hans berättelse kan göra skillnad, då vet jag att han i sin himmel sitter och klappar händerna. Det var Daniels önskan, och för en gångs skull ska han få det han vill ha.
Boken är enormt plågsam emellanåt, men jag har varit så öppen jag kunnat och det var jag tvungen till. Med tanke på att vissa av hans ”pojkvänner” gick ut efter hans död och skrek ut att han tagit livet av sig så är det väl inte mer än rätt att sanningen kommer ut, och den ska ut. För under arbetet med boken insåg jag att den också får bli vår berättelse för vår berättelse är en unik historia har jag fått lära mig. Det är en historia om två vilsna själar som bägge saknar något men som finner det hos varandra. Två enormt olika personer som ändå visar sig vara så lika. Två personer som under en sommar hittar något speciellt, och det där har inget med förhållande, giftemål eller något annat att göra. Det där var bara något speciellt. Allt annat som hände i känslor byggde på den relationen. Boken har också för mig själv blivit mitt sätt att kunna berätta om mig och honom. Att det sedan också blivit viktigt för mig att få behålla min tid med Daniel som min kanske är småaktigt, men då bjuder jag på det. Som jag sagt innan: Lika lite som jag har rätt att ta Daniel ifrån dom som kände han innan, lika mycket rätt har jag att ta min och hans tid till mitt hjärta. Det var vår tid, inte nitklädda bögar eller norrländska bonnbögars tid.
Får jag ingen förläggare som nappar på den så släpper jag den själv, för ut ska den! Så är det bra med det! Daniel kan hjälpa andra, och det ska ha få göra. Det ville han göra.
Så 2013 får börja med att jag tar nya tag. Nya tag mot en ny framtid. Borta är många av dom som sårat mig enormt under hösten. Dom kommer jag aldrig mer prata med, för dom är inte värda det.
Jag själv ska försöka träna på min självkänsla, och jag ska försöka träna på att vända allt detta negativa som jag gått igenom och göra något bra av det.
Det får bli mitt 2013, att inte vara samma Walle när 2014 börjar som han är idag. Allt ska inte bort, och mest kanske jag ska försöka träna på att acceptera mig för den jag är.
Dom som som inte kan acceptera vem jag är, synd för er då.
Puss
/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *