Kottesnaskande nötter


 
 
Dagbok 7 december 2012
 
 

Tiden går, och man med den.
Så kan man väl enklast sammanfatta ens liv just nu. Man försöker leva och hitta någon väg att slå sig in på, men riktigt hur den vägen ska se ut vet jag inte.
Man försöker jobba lite, och man går till sin doktor. Man gör det som man ska göra och det som förväntas av en, och livet är med andra ord tillbaka till hur det var före den 14 maj i år. Tråklivet är tillbaka.
Jag är faktiskt glad över min sida för Daniel, eller glad är väl fel ord. Hade ju mest önskat att jag inte behövt ha den alls. För bäst hade ju varit om han varit kvar här. Jag kan ju direkt säga så här i dagboken att jag fick idén till den i vredesmod. Jag tröttnade på alla jävlar som inte kunde acceptera att Daniel och jag var vi i slutet av hans liv, och oavsett hur man än försökte förklara det så ville dom inte inse det i alla fall. Det är faktiskt jävligt kränkande att behöva läsa saker som ”åååhhh kom tillbaka så vi kan bli ihop igen” när man vet hur saker och ting var. Särskilt från folk som dissade honom när han levde.
Det är en sjuklig omskrivning av verkligheten som skett. Jävlar vad många den killen hade som brydde sig om honom, älskade honom och var ihop med honom samtidigt.
Daniel måste haft flera liv samtidigt som han levde då, och framför allt mer än en telefon….
Riktigt när han hann med alla förstår jag inte men så måste det ju vara.
Eller så är det så att folk byggt upp en annan verklighet efter den 12 september.
Jag störde mig allt mer på det där så jag bestämde mig för att göra något eget, något för mig och Daniel så då blev det www.tilldaniel.se. Det är absolut ingen hämndsida eller sån skit. Nej den sidan är ingenting annat än ren kärlek från mitt håll. Det är min relation med Danne jag skriver om där, och min kärlek och jag skriver om de som jag vet faktiskt brydde sig om honom. Om de få människor som inte bara såg Daniel som en snygg bög som var lite av klassens clown. Alltså de personer som faktiskt såg hela Daniel. För han hade sådana människor i sitt liv, fler än jag tror han själv förstod riktigt.
Fast ibland vill jag bara ställa mig och skrika till resten av packet…

VAR I HELVETE VAR NI NÄR HAN LEVDE ERA LÖGNAKTIGA JÄVLA FJOLLOR!!


Så jävla mycket kärlek som strömmar ur alla nu och kommentarer som ”Jo jag visste ju om att han inte alltid mådde bra”. Nähä! Grattis Sherlock! Kan det va därför han var på psyket i 2 månader, men jag är säker på att ni sprang ner dörrarna där och hälsade på eller? Jag är säker på att ni hela tiden var oroliga och undrade hur det gick för honom?  Somt sagt, Daniel måste haft mer än en telefon för telefonen han hade var jävligt tyst när han var här….

Om folk inte varit så jävla helvetes intresserade av att se till vad folk har innanför boxershortsen och istället försökt lyssna på människor så hade kanske saker sett annorlunda ut, men det är ju så gayvärlden är idag. Man ser inte varandra, och alla människor är ingenting annat än marionetter i något sjukt spel. Fattar ni det era kottesnaskade nötter.
För övrigt vet jag att om Daniel läst det jag skrivit ovan hade han ringt, skrattat och sagt ”Go Walle”. Hur jag vet det? Jo, för jag lyssnade på Daniel. Något ni borde testat att ha gjort någon gång faktiskt era jävlar. Fy fan va jag avskyr dom människorna.

Men bråkar med dom gör jag inte. På minnsesidor och annat ska minnet av Daniel vårdas ömt, men här i min dagbok skriver jag vad jag vill. Det har jag gjort sen 2002 och kommer fortsätta göra det. Så de så!

Annars då?
Jo, som sagt så går väl livet i en stilla bana runt och bak, hit och dit.
Någonstans hittar man väl sitt liv igen, även om det är avsevärt tråkigare nu för tiden, men samtidigt finns det glädjeämnen och personer som förgyller mitt hjärta.  Människor som jag älskar, bryr mig om och som bryr sig om mig.
Dom gör livet värt att leva, för med dom kan jag också dela det jag gått igenom och de förstår mig.
Jag har ju också träffat nya människor genom Daniel och dom är jag också tacksam för. De delar något med mig, som bara   vi förstår och det räcker så väl med det.

För sorgen är inte över, inte på långa vägar. Fortfarande känns allt overkligt, och fortfarande kan jag hamna i världens gråtattacker där allt bara känns skit skit skit, men jag låter dom attackerna komma. Jag gråter, tycker synd om mig själv, saknar Daniel och så får tårarna rinna. Efteråt känns det bättre en stund, och man orkar leva emellanåt.
Det är väl bara det att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig från denna punkt till nästa, men det kommer väl det också. Jag har lärt mig att ta varje dag som den kommer och så hoppas jag att nästa dag blir lite bättre.
Men helt bra blir det inte, för jag vill ha Daniel här.
Han var ju mitt liv…
Över 1500 SMS skickade vi till varandra på 3 1/2 månad.
Det är ju en del….

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *