Nyårskrönika: 2012, ett riktigt skitår

gott-nytt-2011
Normal brukar jag ju skriva en hel del om det gamla året. Jag brukar till och med vara så duktig så jag delar upp allt i media, politik, nöje etc. I år orkar jag inte göra det. Mest för att jag är supertrött och supertressad då jag har deadline på annat till nyårsafton, ,men också för att jag inte direkt har följt året som jag brukar göra. Så i år blir det en personlig krönika, och den blir väl inte så munter.
När 2012 började trodde jag i min enfald att året skulle bli helt ok. Mina chefer på mitt jobb hade pratat om att jag skulle få lite andra arbetsuppgifter, mest för att det fanns personal för det och för att en del saker i huset behövde få lite extra stöd. Det tog ett tag och sen fick jag också flytta på mig. Ungefär samtidigt som detta skedde lade min rygg av lite mer och fötterna mina började värka extra mycket så det passade mig väldigt bra.
Tanken var att jag skulle arbeta med kultur/aktiviteter men också vara kvar som schemaansvarig på avdelningen jag normalt arbetade på. I samma stund som detta skedde infördes Optimerad Bemanning i stadsdelen och jag skrev en hel del om det under våren. Jag var övertygad om att det skulle bli kaos och fiasko och så blev det också. Fast jag måste erkänna att jag  hade fel, för inte ens jag i min allra mest negativa uppfattning kunde tro att kaoset skulle bli så stort. Optimerad Bemanning med efterföljande idiotiska bemanningsenhet är det dummaste man någonsin kommit på, och just nu arbetar tjänstemännen febrilt för att göra allt för att man ska slippa erkänna sina misstag. De som blivit drabbade är de boende, men det är ju å andra sidan som vanligt.
Som om inte detta skulle räcka till så slutade 2 personal på avdelningen jag tillhör och det ledde i sin tur till att ungefär allt rasade ihop totalt. Så direkt mycket aktiviteter kunde jag inte ordna. Istället blev det schemaarbete, fixa timanställda, beställa varor och så vidare som blev min huvudsyssla. Detta ledde naturligtvis till att en del av de kvinnliga amöbor som arbetar i huset fick något extra att fundera på och gnälla på, och gnällde gjorde dom mest hela tiden. Allt har slutat med att jag nu inte har några ansvarsområden alls kvar och vet ni vad? Jag tycker det känns bra. Låt maktgalna kvinnor få leka affär istället, så skiter jag i vilket.
2012 blev året då jag verkligen insåg att mitt arbete är mitt arbete och ingen jävel tackar mig för att jag ställer upp extra. Man kan väl säga att året lärde mig att bli en tvättäkta kommunanställd: Skit i jobbet, skit i allt, gör så lite som möjligt och hoppas du kan komma undan med det. Framför allt så ge fan i att vara engagerad, och utnyttja inte dina grundlagsskyddade rättigheter att yttra dig. Yttrandefriheten gäller inte i Göteborg.
Att jag 2013 kommer göra vad jag kan för att hitta nytt jobb kommer väl inte som en nyhet. Att jag efter det kommer ägna massa tid åt att skriva om Göteborg, det kan jag också lova. Tills dess ska jag vara snäll, skötsam och duktig.
Saken är den att jag älskar att jobba med gamla, ja jag älskar det lika mycket som jag föraktar den inställning till engagerade medarbetare som min arbetsgivare har och jag kan försäkra er om att det föraktet är ganska stort.
Annars blev också 2012 året då sjukdomar gjorde sig påminda. Mitt under varmaste vår och sommar (som ju egentligen inte blev så speciellt varm under 2012) så sprang jag ner dörrarna hos läkaren. Jag tappade vikt, livsglädje och ork men någon gång ska det väl ta slut. Jag fick bittert också erfara att även cancervården fått sin beskärda del av försämrade villkor, men jag överlevde ju så det får jag väl vara glad för, eller nåt…
FB_IMG_13391586497159964

Och från den 14 maj i år förändrades mitt liv totalt. Det var dagen jag såg honom för första dagen. Det var den veckan vi chattade lite och sedan sade det PANG! Efter det blev Daniel en del av mitt liv, och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att en människa skulle kunna sätta en sådan prägel på mig som han gjorde och egentligen fortfarande gör.

Den resa jag gjorde med Daniel har jag egentligen inte förstått fullt ut än. Det blev en resa i vänskap, kaos och kärlek. En resa där en person kom, klev in i mitt hjärta och när han försvann från jordelivet stannade han kvar i mitt hjärta.
När Daniel gick bort den 12 september rasade min värld ihop totalt. Trots att jag varnat honom, trots att jag sagt till andra att det kommer gå åt skogen om inget händer var jag inte beredd. Jag hoppades och jag trodde på honom så mycket, och jag älskade honom så enormt. Efter sig lämnade han kaos och förtvivlan men också en allt starkare känsla av att jag fått en inblick i något så enormt vackert, han själv. Jag fick möta en Daniel som väldigt få personer fick träffa, och han vågade dela så mycket med mig som han inte delat med någon annan. För det är jag honom tacksam. När Daniel levde bestämde vi att vi skulle skriva en bok om hans liv. Han ville berätta hur det var att va gay, ha ADHD och inte känna sig riktigt säker någonstans. Den boken har jag skrivit på sedan i oktober och den är snart klar. Om inget förlag kommer vilja släppa den kommer jag släppa den själv för hans berättelse ska ut där. Det Daniel gick igenom, och det vi gick igenom kan hjälpa andra, och det vet jag att han skulle vilja.
Det har också blivit en kamp att ge honom upprättelse. För Daniel ville inte dö. Så lätt som man bortförklarade hans död som ett vanligt självmord gjorde mig och gör mig fortfarande förbannad. Så min kamp för Daniel är inte över. Jag anser att det som dödade honom var ignorans och en katastrofal psykvård som lät Daniel leka Rysk roulette, och tecknen fanns där. Så jag gjorde en anmälan mot avdelningen han legat på. Den anmälan är inte färdigutredd än och det kommer ta tid. Oavsett vad Socialstyrelsen kommer fram till kommer jag hävda min ståndpunkt. Om någon läst Daniels journaler så hade saker inte sett ut som de gjorde idag. Psykiatriska Kliniken i Umeå är en katastrof, en fullständig katastrof.
Daniels död fick mig också att få upp ögonen för saker i vårt land som är genomruttna, och om jag har något nyårslöfte för 2013 så ska det bli att kämpa för att Sverige får upp ögonen för hur vi behandlar de som inte mår bra i själen. Under tiden jag gör det kommer jag också sörja honom. För det gör jag, enormt. Daniels död fick mitt eget liv att dö på vissa plan, och det kommer ta tid innan jag hittar tillbaka. Därför startade jag Till Daniel, min egen sida där jag kan skriva vad jag vill om min sorg, mina tankar och mina funderingar. Jag är faktiskt väldigt glad att jag har den sidan. Den är min ventil i det jobbiga.
2012 har för mig varit ett speciellt år. Jag är inte samma Walle idag, som jag var den 1 januari. Jag kanske är mer bitter, mer sorgsen och mer arg, men någonstans känner jag också att jag fått en kampvilja i mig som jag inte haft innan på flera år. Jag vill möta det nya året med kraft att förändra. Jag vill ta en fajt mot det land jag lever i och där psykisk ohälsa är något som man inte pratar om. För jag vill inte att fler fall som Daniels ska behöva ske. Det är jag och andra skyldiga Daniel, men också alla andra som tog sina liv under 2012.
Så visst, 2012 var ett skitår. Jag fann kärleken och den togs ifrån mig. Jag fann en vän, som inte finns kvar och jag insåg under resans gång att de andra vännerna jag hade inte var så mycket att ha. Så jag hoppas att 2013 blir bättre, sämre kan det ju inte bli i alla fall.
Gott Nytt År alla
/Walentine
 
Intressant.se

 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *