Nolltoleransen mot självmord måste börja gälla

I Sverige har vi denna helg tänkt på våra döda. Över landet lyser gravlyktorna som ett bevis på efterlämnades kärlek och saknad. Många är också dom lyktor som påminner oss om de som valde att avsluta sina liv. Den smärtan, och den sorgen är så svår och lämnar för alltid kvar frågan: Varför
Vi har en nollvision när det gäller självmord. Det ska vi ha och det låter bra på pappret, men tyvärr pekar siffrorna bland unga som begår självmord nu uppåt. Här har regeringen ett stort ansvar och tyvärr har dom axlat tidigare socialdemokratiska regeringars ständiga nedmontering av den svenska psykvården.
Det är hög tid  att ta psykisk ohälsa på allvar. Det finns en sådan självklarhet att en person med kroppsliga skador ska få all hjälp som kan erbjudas. Samma inställning måste finnas när det är själen som inte mår bra. Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken bland unga, och absolut ingenting kan bli mer fel. Det är ett samhällsmisslyckande av gigantiska mått och all kraft måste sättas in för att dessa siffror börjar peka neråt igen och målet ska alltid vara nolltolerans.
Vissa åtgärder har gjorts, men det räcker inte med att sätta upp staket vid broar eller att gå ut i debattartiklar och stolt meddela att man satsar 870 miljoner på förbättrad psykvård. Mycket mer behövs.
Vi behöver förändra samhällets syn på psykisk ohälsa och framför allt måste vi öka kunskapen och förståelsen. Vi behöver snabbare fånga upp de ungdomar som vi ser far illa och vi behöver satsa på mycket mer på samtal och kontakt.
Ensamheten breder ut sig och ensamhet är förödande.
Vi behöver också få en individanpassad psykvård där patientens behov ska styra och inte som idag där det mest är resurserna som råkar finnas tillhands som styr. Att möta patientens behov snabbt och därefter sätta in en vårdplan som passar för just den individen kan vara skillnad mellan liv och död.
Vi behöver också fler och mindre psykavdelningar. Att vårda en person med djup depression tillsammans med människor med t.ex grav psykos är inget annat än ett rent hån mot patienterna. Det kan också bli en ohygglig upplevelse för vissa och många är de berättelser som finns där folk med skräck beskriver sina upplevelser på psyk.
Vi behöver också förstärka den öppna psykvården. Många behöver inte, och ska inte, vårdas på sjukhus och med tätare kontakt med öppenvård och terapeut  hade dom fått en bättre vård som passat deras behov. Att som idag behöva vänta i flera veckor/månader ibland på terapi är förkastligt på alla sätt.
Vidare behöver vi prata mer om självmord och psykisk ohälsa i skolorna. Det är 2012 nu, och det är sannerligen på tiden att ett av vår lands sista tabun lyfts fram. Genom mer samtal om det i skolorna kan vi öka förståelsen och också ge hjälp till de som inte mår bra. De som far illa får också då chansen att känna att det finns någon där för dom, att dom inte är ensamma.
Kort sagt behöver psykvården mer resurser, men allt går inte lösa med pengar. Det handlar lika mycket om en förändrad attityd och den förändringen måste komma från alla. Genom större öppenhet, mer debatt och mer information kan vi förändra livet för så många till det bättre, och i slutändan också rädda liv.
Ett samhälle som inte klarar av att ta hand om sina medborgare är inget bra samhälle. Sverige klarar idag inte av att vårda de som har ont i själen, och det är skamligt på alla sätt.
Tänd ett ljus för de som inte finns mer oss längre den 10 november.

 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *