Mellan två dagar


 
 
Dagbok 13 november 2012
 
 

Det är morgon i Sverige, klockan är 8 och jag har redan hunnit vara vaken i en timme. Somnade före 22 igår, vilket måste ses som något rekord i mitt liv. Sov sedan hela natten, vilket känns skönt. Första gången jag sovit så här bra sen 12 september förutom natten i Åbyn och när jag inte fick spruta för att kunna däcka.
Är glad att jag fick sova bort natten för gårdagen var fruktansvärd. Jag var trött, sliten och hade ångest ungefär hela dagen. Det var i och för sig väntat.
Igår var det två månader sedan Daniel gick bort, och i morgon är det sex månader sedan vi träffades. Alla sådana där dagar blir så stora nu känner jag, men det är väl kanske normalt. Fast det gör det inte mindre jobbigt. För jag saknar Daniel just nu något oerhört. Kanske är det också normalt i sorgen, så jag låter sorgen få finnas där. Jag gråter när jag behöver och jag skrattar när jag vill göra det.
Jag försöker ensam och tillsammans med andra också minnas honom för allt det goda som han hade. För även om det fanns perioder då jag knappt orkade i somras så fanns där också så mycket glädje. Det var ju den som gjorde att jag ville ha honom i mitt liv, och den är ju den som gör att jag saknar honom så nu.
Mitt liv med honom denna sommar var så speciell och det var jag och han i en annan värld. Det har jag förstått allt mer. Vi hade en liten parallellvärld ihop, där ingen förutom oss riktigt var med. Vi delade så mycket sorg, smärta och glädje ihop och under dessa två månader som gått har jag förstått hur viktigt det var för honom, men också för mig. För han var viktigt för mig. Det jag varit med om har förändrat mig totalt i grunden. Jag ser på livet och samhället på ett helt annat sätt idag och mycket av sådant jag tidigare funderat på har fått sina svar.
Det har också lett till att jag idag känner att jag inte längre vill stå kvar vid den punkt i livet jag stått på i så många år. Daniel fick mig att vilja gå vidare, att se nya saker, att göra nya saker och att förändra det jag inte trivs med. Allt det är jag honom tacksam för, och vill visa den tacksamheten genom att göra något bra.
Ändå en dag som denna är sorgen svår, och smärtan i ens själv värker. För jag vill ju samtidigt inget annat än att han ska komma tillbaka. Jag vill ha honom här hos mig igen, men det går inte. Så jag får leva utan honom, och jag får försöka lära mig att leva utan honom.  Det kommer inte bli lätt, och jag kommer krascha många gånger till, men jag ska klara det.
Min räddning denna höst har utan tvekan varit Kevin. Gud vad jag tycker om den pojken.  Att få träffa honom och bara vara är så fantastiskt underbart. Han får mig att glömma det jobbiga under en stund samtidigt som han, och särskilt från början, också står för det finaste från Daniel. För Danne lever ju genom honom.
När Kevin var här förra veckan satt vi och såg på Pippi på rymmen. Kevin satt i mitt knä en stund och jag såg på honom först och sedan på bilderna på Daniel på väggen bakom TV’n. Jag kände då att jag förstod och det kändes bra.
Kevin och även Jennie har allt mer blivit sina egna i mitt liv. Från början var dom ”bara” släkt med Daniel och det var ju så jag lärde känna dom. Nu har dom blivit sina egna i mitt liv, och betyder mycket för mig. Det är är jag också tacksam mot Danne för. Just att han lät mig träffa dom. Då visste vi ju inte vad som skulle ske, men när det skedde fanns vi där för varandra jag och Jennie, och det känns och är viktigt. Jennie kan man skämta med och sörja med. Hon kan man vara mänsklig med.
Livet tar sina konstiga vägar ibland. Vissa av vägarna tycker man inte om, men även på de mest fruktansvärda vägar finns det ljus. Kevin och Jennie är ett sådant ljus.
Det finns andra i mitt liv som också ger mig styrka. Mina få vänner från tidigare som funnits där, och också nya vänner som nu kommit för att stanna. Alla dom har gett mig styrka och stöd.
I sorgen visar människor sina bästa sidor, medan andra visar sina värsta. Jag har mött bägge sorterna, men har valt att behålla de förstnämnda. Dom har jag i mitt hjärta för evigt.
Där finns också Daniel. I mitt hjärta tänker jag behålla honom i resten av mitt liv. För jag älskade honom, mer än vad jag förstod då och jag älskar honom än.
Nu ska jag ut, i eftermiddag ska jag träffa min psykolog och sedan ska jag väl försöka städa eller nåt.
Livet går ju vidare….

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *