En framtid


 
 
 
Dagbok 4 oktober 2012

Sitter och funderar lite vid datorn. Tog en paus från skrivandet och skriver här istället. Har bestämt mig för att jag kommer från och med i morgon bli lite mer strukturerad när jag ska skriva. Det har varit lite för flummigt det sista så jag tänker börja sätta mål varje dag hur långt framåt jag ska gå. Det jag skriver på nu måste bli jävligt bra samtidigt som det också ska gå fort. Deadline är sista november.
Det har varit en helt ok söndag. För första gången på länge sov jag bra, har inte haft ångest idag och det känns som att man just i skrivande stund i alla fall har en viss förhoppning om framtiden. Kanske kommer livet sakta tillbaka, men frågan är väl då bara vilket liv det blir.
Det enda jag egentligen vet är att det liv jag levde innan, det livet vill jag inte ha tillbaka. Jag vill hitta nya vägar, nya mål och nya människor. Sånt som får mig att känna mig nöjd med det jag har istället för att ständigt känna sorg över det jag inte fick.
Daniel finns där än, nära mig i hjärtat, och kommer få stanna där. Ändå känner jag just nu att jag kommer klara detta. Jag kommer komma ur den smet jag sitter i just nu, och jag kommer finna nya saker i mitt liv som gör det värt att leva. Det är inte det samma som att jag tänker glömma honom, men Daniel är död, och kanske måste jag nu bestämma mig för om jag ska dö jag också eller leva. Ibland har det nämligen känts så, som att jag själv är på väg att dö.
Daniel blev så viktig för mig så jag glömde av mig själv på vägen. Jag måste lära mig att sätta mig själv först ibland och se livet för vad det har att erbjuda mig. För det är ju inte första gången jag gör så här. Det kanske inte blir sista heller men jag vill försöka bli en person som sätter de jag bryr mig om först, men där jag inte glömmer av mig själv på vägen.
Sedan vill jag ha en framtid där jag gör något som kan betyda förändring. Det kommer bli mitt mål med de senaste månaderna, och jag känner fortfarande att Daniel så mycket är värd det. Han slogs så länge med sina demoner, och dom ska aldrig få vinna.  För om vi låter dom vinna, då kommer fler sluta på samma sätt och det vill jag inte ens tänka på.
Så kanske finns det en framtid där ute. Kanske kommer jag så sakteliga hela mig igen till att bli om inte helt och hållet hel så i alla fall lite. För jag vill ha ett liv. Ett liv där jag trivs i, och där jag känner att det är kul att leva igen.
Den känslan har jag inte haft på väldigt länge kan jag säga. Den känslan har varit fullständigt bortblåst den senaste tiden.
Fast jag vet att fler mörka dagar kommer komma, och jag vet att mer tårar kommer fällas. När det sker, ja då får det ske. Kanske finns det något läkande i det också. Kanske behöver jag det, och kanske blir jag starkare när det är gjort.
Livet är inte lätt att leva, men vem fan har sagt att saker ska vara enkla?
För ibland sker det ju saker som kan få en att för under en stund få en att glömma allt trist. Igår träffade jag en person för första gången som jag känner att jag kommer träffa mer av. Snäll, fundersam som jag och lik mig på många sätt, och olika mig på många andra.
Det är sånt som gör livet spännande för man vet inte från en dag till en annan hur det kommer se ut. Ja, det är väl det som kallas att leva kan jag tro.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *