Sjuk


 
 
Dagbok 26 oktober 2012
 
 

Ja, det bidde inte mycket sömn inatt och inte jobb heller. I morse märkte jag att jag frös som fan och sedan visade det sig att jag fått feber. Det är inte direkt skitbra att jag får feber just nu på grund av nedsatt immunförsvar men å andra sidan bryr jag mig inte direkt om vad som sker med mig så det är väl skitsamma. Dagen ägnade jag åt ingenting och sen på kvällen ägnade jag den åt alkohol.
Tänk att man kommit så lågt så nu sitter man och dricker renat ensam. Bra tecken på allt man lyckats med i sitt liv….not
Helgen lär bli lugn. Fick ett supererbjudande om att få umgås med Kevin i morgon men febern satte stopp för de, men Gud jag hade gärna velat det. Får bli en annan dag istället. Saknar honom den lille sötisen. Ärligt, att bara se honom sitta på en bänk och vänta snällt på spårvagnen gör att ens hjärta hoppar över minst 8 slag. Är fullständigt galen i den pojken.
Annars är det väl inte mycket kul man har att berätta. Har insett att jag behöver göra något med synen på mig själv för den har verkligen flippat ut totalt, men samtidigt vet jag inte längre vad jag ska kämpa för. Äcklet över mig själv har satt nytt rekord de senaste 24 timmarna. I kväll ville jag bara spy när jag såg mig i spegeln. Ångest är något speciellt att dras med…
Jag har verkligen absolut ingenting att se fram emot längre. Jag har inga planer som jag tror jag kommer lyckas med, och varför skulle jag lyckas med dom nu? Allt har ju gått åt helvete i mitt liv, så varför skulle det ändra på sig nu? Kärlek kommer jag definitivt aldrig ägna mig åt mer, och handen på hjärtat så är det ju inte så att det står en kö med människor utanför dörren som skulle vilja ha mig på det sättet i sitt liv. Walle är lätt att älska, men svår att tycka om.
Jag har så mycket kärlek i mig, och jag vet att jag har ett hjärta som brinner så starkt, men jag har ingen att låta det brinna för. Jag fick några månader i år där jag kunde älska och brinna.
Ibland i mina mörkaste stunder tänker jag att det bästa varit om jag aldrig träffat Daniel, men det där stämmer ju inte. För då hade jag ju aldrig fått älska igen, och jag hade aldrig träffat Jennie och Kevin, och jag hade inte träffat Daniels vänner och så vidare, och jag hade ju aldrig fått träffa Daniel själv. Allt det där har gjort det värt det, och så är det. Jag är faktiskt dessutom jävligt stolt att Daniel vågade visa mig alla sina sidor, även om det var svårt ibland. Jag har förstått att jag fick dela något mycket unikt med honom. En relation som ingen annan haft. Vad kan vara finare än det?
Det är så enormt mycket i min relation med honom som jag inte skrivit, och som jag inte kommer skriva. Mest för att det är privat mellan mig och honom. Om det är något jag lärt mig de här veckorna efter begravningen så är det verkligen vad vi hade. Det räcker för mig att veta det.
Jag vet bara inte vad jag ska göra med alla känslor jag känner inom mig. Det enda jag vet är att jag inte vill sova ensam, och jag vill bara ha någon här som liksom finns här nära mig. Nån jag kan luta mig mot, någon som kan luta sig mot mig. Någon som för en liten sekund kan få mig att känna trygghet, för jag saknar all form av trygghet just nu. Jag har aldrig varit så jävla vilsen som jag känner mig nu. Vilsen, liten och rädd…
Nu ska jag i alla fall sätta mig i vardagsrummet, dricka upp det sista av spriten och se på nån film. Kanske kommer jag somna men jag tror inte jag gör det. Känns som att denna natt blir en uppesittarnatt, igen.
 
 

Bookmark the permalink.

One Response to Sjuk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *