…och så har det gått en dag till…


 
 
Dagbok 1 oktober 2012
 
 

Så har ännu en dag gått, ännu en sådan där dag som man kunde vart utan liksom. Känner så med det mesta just nu, jag kan vara utan det. Försökte jobba lite, men det går inte. Jag klarar inte av någonting just nu. Hjärnan är blockerad och avstängd.
Funderade idag på om jag verkligen ska åka upp på begravningen. Vet inte om jag kommer klara av det. Det är inte bara begravningen utan allt. Flygplatser, boende, åka omkring etc. Vet inte om jag klarar av allt men samtidigt vill jag.
Jag känner inte igen mig själv just nu. Känner inte igen den Walle som finns för tillfället. Idag tog jag fel buss.
Jag skulle åka med 24an som stod inne men gick på 25an istället. Jag är fullständigt väck.
Jag måste få sova riktigt snart, för jag tror det är det som är felet. Min kropp är så fruktansvärt trött just nu.  Jag fungerar inte och lever på sparad energi som jag egentligen inte hade från början.
Längtar tills all vård jag är lovad ska komma igång, men det verkar ta tid och jag är livrädd för mina piller. Jag hatar sånt, har alltid hatat sånt och kommer alltid hata sånt. Jag är livrädd att hamna i en situation där jag inser att jag måste ha dom, och just nu skrämmer det mig mer än någonsin.
Sen hjälper dom inte i alla fall. Igår blev jag skithög av dom men somna gjorde jag inte. Däremot hade jag varit uppe och sprungit omkring i lägenheten, det märktes i morse kan jag säga.
Känner mig livrädd för att resa. Hur kommer jag reagera, och vad kommer dom tycka om mig? Här kommer jag, som ingen förutom Jennie. Sen vet jag att ångesten över hur jag ser ut kommer slå mot mig igen, som vanligt. Så jag kommer stänga av mig, låtsas som att jag är ingenstans och i någon form av skyddad cell där ingen ser in i. Så som jag brukar göra.
Känner det att äcklandet av hur jag ser ut blivit värre igen. Det brukar hänga ihop med hur jag mår, och med tanke på senaste tidens händelser så…………ja det har inte blivit bättre om vi säger så.
Ja allt e kaos, och det känns faktiskt ganska svart just nu. Jag har till och med slutat gråta, utan jag känner mig bara totalt avstängd och det skrämmer mig. Jag är en känslomänniska, och när jag inte ens kan visa känslor, då är det illa.
Idag var det en månad sedan jag såg Daniel för sista gången. Tisdag för en månad sen åkte han hem.
Sista jag såg var hans rygg när han drog sin väska mot taxin.
Sista gången jag såg honom.
Någonsin.
Fan, jag saknar honom så det gör ont ibland.
Känner mig ensam, jävligt ensam, men det är lika bra. Jag ska inte vara i närheten av människor tror jag.
Jag är döden
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *