När det äckliga kommer fram i mig


 
 
Dagbok 25 oktober 2012
 
 

Hade en bra dag idag fram tills jag kom hem. Jobbet gick snabbt och idag fick jag bara ett litet ångestanfall när jag tänkte på Daniel. Efter jobbet fick jag spendera hela dagen med Kevin, och det var helt underbart. Vi var på Universeum, och sedan åkte vi buss. Just bussresan var nog roligast om du frågar Kevin, mest för att vi åt godis samtidigt för han ”Behövde det” 🙂
Han är så fantastiskt söt den pojken så mitt hjärta bara smälter. Hans ständiga påminnelser om att ”De kan inte bitas” varje gång vi såg en stor fisk fick mig bara att le. För att inte tala om frågan om vilket bilmärke det är som kör förbi.
Jag tror jag har glömt hur mycket jag tycker om barn, och jag hade också glömt hur djup sorgen sitter i mig att jag aldrig fick några egna barn. Den sorgen slog till med full kraft när jag kom hem och sedan startade anfallsvågen av attacker från min hjärna mot hela mitt väsen.
Jag gick ut i duschen och äcklet över hur jag ser ut var värre tror jag än på flera år. Slutade med att jag släckte lampan i badrummet när jag duschade så jag slapp se något alls av mig. Jag blir så vansinnigt äcklad bara av att torka mig efteråt men det går att lösa med två handdukar samtidigt. Då känner man inte sin kropp.
Jag är verkligen vedervärdigt ful. Det blir nästan komiskt att tänka på att det inte finns något på mig, eller i mig, som Gud gjort efter att ha varit på bra humör när han skapade. Det jävla ansiktet med den kroppen, och jag vet ju att jag aldrig kommer få ordning på den.
Nu sitter jag här och skakar lite, för ångesten över hur jag ser ut vill inte släppa. Känns att det kommer bli en helg i total isolering. Det är ju så jag funkar.
Varför lever jag?
Den frågar kommer ofta upp i mig när såna här ”anfall” sätter in.
Jag har ju verkligen inte lyckats med något i mitt liv. Det enda jag ville ha var ju familj! Redan när jag var hur ung som helst var det mitt enda mål egentligen. Att bli pappa, och att bli världens bästa pappa. Så blev det inte. Först Mia, sen cancern, och sen jag. För jag har ju inte träffat någon egentligen som det skulle kunna blitt så med. Någon sådan kärlek fann jag aldrig. Ibland undrar jag om jag ens fann någon kärlek alls.
Jag känner mig bara så fruktansvärt jävla ensam just nu. Jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få hålla om någon en natt. Nej, inget jävla sex, hålla om någon. Bara känna tryggheten.
Det blir inget sånt för mig mer tror jag. Jag vågar inte mer. Orkar inte bli knäckt igen, inte en gång till. Folk nära mig dör, försvinner eller sviker mig. Jag orkar inte stå kvar ensam ännu en gång. Då är jag hellre ensam från början.
Nej, jag vill inte dö, så tro inte att jag sitter här och funderar på att hitta på något idiotiskt. Jag funderar bara på varför jag lever. Fast jag har insett att mitt liv kommer vara ensamhet, sorg och känslan av utanförskap och det är väl lika bra att jag vänjer mig vid det.
Jag är så trött på att må som jag gör, att se på mig själv som jag gör och att samtidigt känna att ingen hjälp finns att få.
Jag är så trött på att vara så förbannat ledsen hela tiden, och jag är trött på känslorna jag har inom mig när det gäller mig själv och jag vet inte hur jag ska komma ur den här jävla cirkeln jag sitter fast i.
Så jag får väl stå ut. Har jag orkat med livet hittills där allt ständigt slutat med sorg, besvikelse eller kaos så ska jag väl orka med dom år jag har kvar.
Det är synd bara. Jag hade nog blivit en bra pappa tror jag, och jag hade nog kanske kunnat bli lycklig med någon också.
Men ödet ville och vill annorlunda. Ödet ville väl mig illa.
Eller så är det jag själv som vill mig illa.
Eller så är jag inte värd något.
Mina 122 dagar med Daniel var nog sista gången jag öppnade mitt hjärta. Trots att det var 122 dagar i kaos i mångt och mycket, var det 122 dagar med kärlek.
Aldrig mer.
Vill inte utsätta någon för mig.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *