Kaos, panik och lite dödslängtan


 
 
Dagbok 10 oktober 2012
 
 

Min hjärna är i kaos. Liksom en manisk hysterisk mask gräver den sig djupare och djupare ner i träsket, och den verkar inte ha några planer på att stoppa gräva.
Jag tror jag är på väg att bli tokig!
Chamilla har rätt, jag måste sluta fundera på det som egentligen är ganska oviktigt och jag måste ägna mig åt min sorg och åt mig själv. Jag vet bara inte hur. Daniel är död, låt oss stoppa vid det. Jag kommer inte längre genom att fundera på hur, vart, när, om, hit och dit.
Att man skulle ha turen att få hjälp av någon form av läkarvård kan jag ju glömma. Psykvården kan dra så jävla långt åt helvete som det bara går. De är ett stort jävla skämt och det är fanimej ett under att veranda jävel som kontaktar dom inte tar livet av sig.
Nu har i alla fall min chef lovat hjälpa mig, så kanske händer det något då. Sedan har jag bett att Chamilla ska följa med för jag behöver verkligen någon som kan tala för mig. För jag behöver inte bara lösa den värsta krisen som är just nu utan jag behöver också reda ut så jävla mycket knutar i mitt liv. Chamilla poängterade det idag, att jag fallit tillbaka till ungefär allt i mitt liv. Allt från Mia och framåt har kommit ikapp mig och nu finns det ingen återvändo mer inser jag. Nu har jag själv sprungit färdigt.
För jag måste göra någonting nu, för den där jävla glädjen till livet blir allt svårare att hitta om jag ska vara ärlig. Ibland, särskilt på nätterna, kommer tankarna över mig om att ge upp. Att skita i allt, trycka i sig allt man har i piller hemma och sen lägga sig igen. Nej, jag ser mig inte som självmordsbenägen men jag ser mig heller inte som levnadsglad. Om någon ens tror att det har med Dannes död att göra så glöm de, för det har det inte.
Detta är ingen shakespearepjäs, här dör inte folk för att andra gör det. Nog må jag ha älskat Daniel, men detta är inte Romeo & Julia, det är jag fullt medveten om.
Men det handlar om att jag faktiskt redan innan jag träffade Daniel inte hade mycket smak för livet, och den har inte direkt blivit större nu. Det behöver jag lösa, och jag behöver lösa femtioelva andra saker i mitt liv.
För gör jag det inte nu, ja då kommer jag sluta som Daniel. Jag ser det faktiskt framför mig. Jag ser hur jag till slut ger upp och skiter i det här, och dit vill jag inte nå. Jag har verkligen nått gränsen nu för vad min psyke klarar av. Jag har mycket jag bär på, och nu är det dags att göra det jag borde gjort för 10 år sedan. Det är dags att mota ut mina egna demoner.
Jag har ingen som helst jävla aning om hur jag ska klara av allt, och jag har ingen som helst jävla aning om vart jag ska börja, men jag vet att jag vill börja, och det måste ju vara en ganska bra början i alla fall.
Nu ska jag lägga mig. Klockan är snart tre, och tröttheten skriker i mig, men sova kunde jag inte när jag försökte. Så jag ska lägga mig och läsa och försöka koppla av lite. I morgon är det ju en ny dag….
 
 
 

Bookmark the permalink.

One Response to Kaos, panik och lite dödslängtan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *