En månad


 
 
Dagbok 10 oktober 2012
 
 
En månad har det gått idag. En månad sedan beskedet kom.
Det har varit en månad i fullständig kaos, och med fullständig så menar jag fullständig.
Daniels död startade en lavin av känslor i mig, inte bara om honom, och alla känslor ville ut på en och samma gång. Det blev kaos i skallen på mig, och är fortfarande.
Gud vad jag sörjer honom, och jag sörjer honom på så många sätt. Jag saknar honom ibland så det gör ont, och har fortfarande inte riktigt kommit över chocken att han är borta. Jag räknade ju med att han skulle vara här nu. Att han skulle bli en del av mitt liv, på ett eller annat sätt och sedan försvann han bara.
Det finns så enormt mycket jag vill skriva, men som jag inte kan. Mest för att skydda honom, men också för att jag inte vill hamna i bråk. För medan hans familj verkligen på alla sätt mött mig och Dannes relation med öppna armar så finns det andra som av någon anledning startat nån form av tävling runt Danne. De har samtidigt hittat på en Danne som aldrig fanns. Varför man gör så förstår jag inte, men så är det. Det är om ni frågar mig sjukt, och det är inget sätt att sörja på. Det är heller inte andras personers uppfattning utan det är en konstlad idé framtagen för att man bestämt att det är så.
Danne hade hatat det, fullständigt hatat det. Om det var något Danne hatade så var det ju om folk snackade skit om honom. Jag tror inte jag någonsin sett honom så arg som när han berättade om en person som gjort just det. Jag undrar hur han skulle tycka om att folk sprang om presenterade sig mer eller mindre som hans PV. Visst kan man säga, Daniel är död nu så det spelar ingen roll men det gör det för mig. För det var exakt sånt som jag och Danne pratade om på nätterna. Det var exakt sånt som gjorde att Danne inte alltid var nöjd med sitt liv. Visst har han ett eget ansvar i vissa saker, det ska man inte glömma, men vissa vill ju inte ens inse hur saker ligger till. Det är förbannat respektlöst mot Daniel. För när skulle egentligen Danne haft tid att dejta någon den sista tiden i sitt liv? Levde han under en annan klocka som hade 36 timmar per dygn?
Men det viktiga för mig och det jag ska bry mig om är den roll jag och Danne spelade i varandras liv, och det räcker faktiskt för mig. Det är ju den Daniel jag saknar, och vill ha tillbaka och Gud vad jag saknar honom vissa stunder. Jag kan fortfarande inte se på TV om det är det minsta sorgligt för allt påminner om Danne då. Jag saknar hans telesamtal, och våra skype och våra samtal i köket eller när han ligger i min famn och vi ser på TV i storarummet, eller när jag håller om honom i sängkammaren och vi ser på TV där eller när han ligger på min arm och vi pratar om allt och inget och så vidare. Ibland saknar jag honom så jag vill skrika rakt ut, och ibland gör jag det också. Sedan känns det bra efteråt. För som jag skrev igår så tror jag att den riktiga sorgen tagit över istället för alla funderingar. Nu saknar jag Daniel utefter det som vi hade och var, och i all sorg känns det också skönt.
Jag pratar mycket med hans vän Nadia och vi delar nog samma åsikt i mycket. Även om hennes relation med Daniel är oändligt mycket längre än min så finns den där känslan av unik relation som vi hade till honom där, och den ska vi ju vårda. Nadia är föressten en sån härligt go person så de e inte klokt. Så mysig! Förstår varför hon är Daniels bästis 🙂
Allt med Daniel var inte lätt, det kan alla intyga som känner till mig och han, men idag var det värt det. För när jag ser på korten jag har och som ingen förutom jag får se ser jag oss som det vi var. När jag tänker på vad vi pratat om och gjort så inser jag styrkan i vår relation. Jag och Danne lyckades på mycket kort tid bygga upp en relation som var stark, stormig men också kärleksfull. Det handlade inte bara om det ena eller andra, utan om allt. Det gör mig så glad i all sorg att vi faktiskt gjorde det. När jag hörde hur glad Danne varit för att han känt att han kunde lita på mig på alla sätt blev jag så glad, för det var så jag ville det skulle vara. Jag ville visa att jag älskade honom villkorslöst och det är min stora glädje idag att han kände det.
Vi  förlorade Daniel på grund av många saker, men jag vet att Daniel inte ville dö. Kanske ville han inte leva, men dö ville han inte. Om han fått rätt hjälp, och också tagit sig själv på allvar hade saker inte slutat som de gjorde. Nu gjorde dom det, och vi får bära med oss den hemska vetskapen i resten av livet. Det är en sorg som är så svår att ta till sig och förstå, men man måste ju. Jag ägnade åt helsikes för mycket energi på att försöka komma på varför och hur det gått till. Det vet vi ju idag, så långt som vi någonsin kommer veta. Mycket tack vare Chamilla insåg jag att jag inte kommer längre utan jag får helt enkelt bara acceptera det jag vet. Någonstans i sorgen finns också känslan som jag ofta kände med honom, att vi liksom hörde ihop och att vi var där med varandra i allt, även när saker var upp och ner. Det visade han ju också 4:09 den 12 september.
Månaden utan Daniel har också gjort att jag fått nya vänner. Människor som jag tror jag kommer fortsatta ha i mitt liv även när den akuta sorgen över Daniel går över. Det känns också bra för genom det kan ju Daniel också leva på ett sätt. Några kommer jag snart träffa igen, och andra kommer jag förhoppningsvis träffa längre fram. Band har knutits och det är också en sådan sak som jag önskar att Danne kunde fått se. Hur jag, Nadia och Helen satt på Costas förra torsdagen. Hur han hade älskat att sitta med där och känna att alla vi bara älskade honom, och att han inte behövde några dåliga ursäkter. För kassa ursäkter har han använt till vissa när det gäller mig, det vet jag. Jag tar inte illa upp utan jag förstår varför, och det är egentligen bara synd. För ingen hade brytt sig, och de i hans närhet som hade gjort de, dom är inte värda att lägga energi på.
Energi ja, det är något jag vill ha för jag vill göra något bra av allt som skett. Jag vill att detta ska leda till den förändring som jag så länge velat ha. Det var ju den längtan som gjorde att jag träffade Daniel därför är det så viktigt att jag håller fast vid den nu. För mitt liv måste ändras, och ska ändras på alla sätt.
Jag vågar påstå att jag är en helt ok människa, nu ska jag bara lära mig det själv också. Riktigt hur vet jag inte, men jag ska försöka träna på det. Små steg i taget och sen får vi se vars vi hamnar.
För om jag låter mitt liv stå still igen, då är det jag som är respektlös mot Daniel. Allt det jag sade till honom ska jag nu ta till mig åt själv.
Hur jag ska göra vet jag inte, men jag ska ta hjälp för det och förhoppningsvis kommer det ut en annan Walle som jag trivs bättre med på andra sidan.
Så sorgen finns där, men där finns också en liten känsla av framtidssyn. Den ska jag försöka fånga och göra nåt bra av. I små steg. För tar jag för stora kan jag halka, något jag gör lätt.
Nu ska jag lägga mig. Somna lär jag inte göra men vila kan jag i alla fall försöka med. Detta inlägg blev spretigt men det är väl så min hjärna är just nu, det får ni leva med.
Sedan då slutligen denna dag. Jag får ibland frågan om det där giftemålet som jag och Danne planerade och som var bokat, menade jag verkligen allvar med det..
Svaret är enkelt, hur konstigt det än må verka: Så in i bomben!
Lustigt, precis när jag skulle klicka på Publicera så startade Sista andetaget med Jan Johansen på Spotify.
Kommer du ihåg Tussen när vi sjöng den för varann. Det lät väl inge vidare, men mysigt var det. Den kvällen var väldigt mysig. Det var då vi drack Calvados…
Saknar dig….
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *