En av alla dessa dagar


 
 
Dagbok 16 oktober 2012
 
 

Så sitter man här framför datorn igen. Gör ingenting direkt och stirrar mest. Kroppen är helt slut på mig, men idag fick jag i alla fall sova lite under morgonen vilket får ses som något bra kan jag väl tro.
Nätterna är fortfarande fruktansvärt jobbiga. Numer handlar dom inte om Daniel utan om ungefär allt och inget. Jag kan helt enkelt inte sova bara. Försöker i alla fall att inte gå upp så kroppen i alla fall får vila, men känner att jag börjar närma mig vägs ände i hur mycket jag orkar med. Läkaren jag har ville ändra på hur jag ska ta medicinerna men det gav inget som helst resultat första natten i alla fall.
Det enda de gör är att göra mig trött, men somnar gör jag inte.
Vilken resa jag gjort det senaste halvåret. Ibland slår det mig allt jag gått igenom och ser jag tillbaka på allt, och dessutom lägger till allt som skett innan i mitt liv är det ganska konstigt att jag inte ligger i bälte på någon psykavdelning. Att jag nu uppenbart brakat ihop totalt är inte det minsta märkligt egentligen, och det är bara konstigt att jag inte gjort det innan. Nu har jag gjort det, och får helt enkelt bära det här och försöka hitta tillbaka till något liv igen så småningom.
Jag saknar Daniel, jag saknar honom något oerhört, men sakta och säkert har insikten om att han inte finns mer kommit. Overklighetskänslan kan fortfarande slå till, men är nu mer utbytt mot sorg. På ett sätt känns det bra. Det känns bra att känna sorg istället för kaos. Sorgen är svår att bära, men det är är en känsla som man i alla fall kan ta på. Jag vet att sorgen kommer lätta, och så länge den finns där får den finnas.
Hela saken runt Daniel har också gjort mig irriterad. En del verkar inte vilja se vår relation. Jag kan inte själv fullt ut förklara allt hur det var, men det var speciellt, och jag vågar påstå att ingen som jag känner gått igenom samma sak. Efter Daniels död har jag funderat och tänkt, jag har läst det som vi skrev mellan varandra, och tänkt på det som sagt. Det jag kommit fram till var just den unika relationen vi byggde upp. Den var absolut inte lätt alla gånger. Gudarna ska veta att jag själv många gånger ville dra mig undan, jag var trött, sliten och upprörd ofta, men jag vek mig alltid. Jag gjorde inte det för att Daniel lurade mig, jag gjorde det för att jag ville. Sista helgen han var här ställdes också allt på sin spets på så många plan.
När jag satt hos hans läkare uppe i Umeå och fick veta att han satt mig som närmast anhörig blev jag först väldigt ledsen, sen stolt. För det bevisar väl mer än nåt hur nära vi var. Det och allt annat lämnade också så många öppna frågor. Nu måste jag lära mig att allt kommer jag inte få svar på, men jag tror faktiskt att jag fått mer svar än många andra. För det var viktigt för mig för att i längden kunna gå vidare.
Jag älskade honom, och jag vet att han visste det. På samma sätt vet jag att Daniel älskade mig. Under andra omständigheter, under andra förhållanden och där inte mediciner styrt hans liv hade saker varit annorlunda. Fast han visste att jag älskade honom villkorslöst och det känns bra. Flera av hans vänner har sagt det, att han nog fick känna kärlek i slutet och det gör mig ändå glad om jag var den som gav honom det.
”Utan dig är jag halv Walle”, skrev han en gång. Jag vet att han menade det, och efter att ha talat med hans vänner om hur han varit så har jag förstått att jag fått träffa en Daniel som också mycket starkt vågade visa sin kärlek på ett sätt han inte gjort innan.
Men nu ska livet gå vidare, ett liv utan Daniel och ett liv där jag känner mig väldigt ensam. Jag är så fruktansvärt besviken på vissa av mina så kallade vänner. Samma sak som skett innan har upprepats. Jag kommer inte mer ha kontakt med dom nu.
Om det är något jag bestämt mig för så är det att allt detta måste förändra mitt liv. Jag vägrar ens tänka tanken att jag om ett tag ska hamna i samma situation igen. Daniels död måste få mig att göra mitt liv att bli bättre. Det måste få mig att våga ta av livet och göra det som jag vill göra. Det är jag skyldig honom, men också mig själv. Vi talade mycket om drömmar jag och han, nu vill jag börja leva mina drömmar.
Men jag är inte där än då jag kan tänka riktigt klart. För fortfarande kommer tårarna och saknaden över mig som en fors. Idag är det saknad och det är Daniel jag saknar. Jag har gjort en vägg hemma med några bilder på Daniel. Den väggen får bli min grav att besöka. Jag har 90 mil till hans grav. Nu har jag ett ställe där jag kan minnas och sörja.
För jag älskade honom så och jag kämpade så får hans skull. Det finns så många sorger i samma sorg här och därför behöver jag det.
Jo, livet går vidare även när det känns som att det inte gör det. Jag kanske är en sån som frossar i min egen smärta, och jag är kanske en sån som gräver ner mig totalt, men det är sån jag är. Jag vet i alla fall att jag kommer komma ur hålet jag finns i nu. Däremot vet jag inte hur jag kommer vara då, och det kan bara tiden utvisa.
Nu ska jag gå ut lite . Det regnar som vanligt i Göteborg, men det gör det ju jämt i den här helvetes stan.
Jo, jag står fast vid mitt beslut. Jag ska ifrån Göteborg.
Fast nu skiter jag i regnet och går en promenad istället.
Kram alla

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *