Det går en dag i taget


 
 
Dagbok 24 oktober 2o12
 
 

Det var ett tag sedan man skrev lite dagbok så jag får väl fylla på med lite info om vad som skett i ens liv. Min största tanke med att ens ha dagbok på bloggen är ju för min egen skull. Tack vare denna kan jag sedan gå tillbaka och se vad som skett i ens miserabla skitliv genom åren.
Livet är väl inte för roligt just nu. Börjar jag med jobbet så kan man väl säga att jag där fått väldigt förändrade arbetsuppgifter. På grund av att jag inte mår så bra just nu slipper jag allt som har med schemaarbete, kultur och allt att göra. Ska jag vara helt ärlig känns det hur skönt som helst och jag tänker inte ta tillbaka det. Har till slut kommit fram till att det där så kallade jobbet jag har, det är inget för mig. Det har i sin tur lett till att det söks mycket nytt just nu, och det mesta ligger långt härifrån.
Jag vill ifrån Göteborg har jag kommit fram till. För handen på hjärtat så har jag aldrig tyckt om den här staden. Den är ful, taskigt planerad och framför allt är hela stadens organisation ett jävla stort skämt.
Arbetar man dessutom i en kommun som säger sig vara öppen men där man inte helst ska kritisera om man inte vill bli ifrågasatt varför man jobbar med det man jobbar med så kommer dagen då man tröttnar. Att just nu se på den här staden är som att sitta i en livbåt och se på när Estonia sjunker. De senaste siffrorna från stadsdelarna talar sitt tydliga språk. Det går åt helvete med Göteborg, men skit samma, jag orkar inte bry mig mer. Funderar på att ta bort alla inlägg jag skrev om Optimerad Bemanning i våras. För även om jag fått rätt på precis allt jag förutspådde då får man inte tycka att det är fel. Göteborg är lika öppet som Sovjet, skillnaden är bara att här är det tjänstemännen som har makten istället för Stalin.
Jag vill till Norrland, och nej jag vill inte till Norrland för att Daniel bodde där. Att jag fick se Umeå var tack vare honom ja, men jag är väl medveten om att Daniel inte finns mer. Dessutom är han inte begravd i Umeå.
Jag vill dit för Gud så vackert det var, och vilka underbara människor. Jag som är världens mest stressiga människa skulle få de bra där uppe där man tar de lite lugnare. Folk var ärligt trevliga och det var bara så mysigt liksom. Dessutom är ju naturen så sanslöst vacker. Så dit vill jag, och jag söker jobb och tittar runt.
Saken är ju faktiskt den att jag inte har ett skit i Göteborg. Vänner har jag knappt några här, familj har jag ingen heller och tja, inget annat som binder mig direkt. Jag har inget att förlora och efter allt som skett den senaste tiden behöver jag något nytt. Allt som hänt måste leda till något bra för mig, det har jag bestämt.
Jag kan inte en gång till i mitt liv fastna där jag alltid stått still. Jag behöver rycka loss mig ur den lera jag står upp till knäna i och försöka hitta något som gör mitt liv och mig själv gladare.
Allt i Göteborg är iofs inte tråkigt. I morgon ska jag träffa Kevin, Daniels systerson. Sötare kille får man leta efter kan jag lova. Vi ska till Universeum medan mamma jobbar, och det ska bli så skönt att få umgås lite med barn igen. Jag hade glömt hur mycket jag tycker om barn, och det har Kevin påmint mig om så jag är evigt tacksam att jag får låna honom lite 🙂 Över huvud taget tycker jag om Kevin och hans mamma. När jag började prata med henne var hon Daniels syster, det är hon så klart fortfarande men nu börjar jag lära känna henne allt mer och hon är en rar person. Lite torr humor som jag, sånt gillas 🙂
Annars då? Ja, livet mitt kretsar fortfarande mycket runt Daniel och vet ni vad? Det låter jag det göra. Jag sitter inte fanatiskt och tänker på honom, men jag sörjer honom och jag saknar honom något så jävla mycket så det går inte att förklara. Jag vill han ska vara här hos mig nu, och sedan tänker jag inte släppa taget om honom igen.
Jag hade så svårt att se vad vi hade för relation innan men nu vet jag, och jag vill aldrig någonsin byta bort den. Jag älskade Daniel. Jag älskade honom så enormt, och så är det.
Nu måste livet gå vidare, och riktigt hur vet jag inte än, men jag tänker leta efter ett sätt i alla fall. Det är jag skyldig mig, och det är jag skyldig honom.
Men jag får skriva mer i morgon. Ska försöka sova lite tror jag. Lång dag i morgon som kommer börja med 5 timmars plåga men sedan bli så mycket bättre.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *