Barn


 
 
Dagbok 28 oktober 2012
 
 

Dom som tror dom känner mig, men som inte gör det tror att jag inte gillar barn. Mycket bygger dom de på att jag har fört en kamp mot barnvagnar i flera år. Detta har i sin tur lett till att folk tror att jag inte tycker om barn.
De som känner mig, som t.ex Chamilla, vet att det inte stämmer. Hon och några få andra vet hur galen jag är i barn.
För många år sedan bodde jag hos Chamilla mer eller mindre för jämnan. Då var hennes dotter Therese 2 år gammal och hjälp vad jag älskade den tösen. Jag är inte direkt typen som gillar sandlådor och sånt. Jag älskar det lite mer estetiska och jag vet inte hur mycket jag läste, pratade och allt med henne. Jag avgudade varje sekund med henne och Therese blev under en tid så nära mig. Hon var inte den första lilla tös som vann mitt hjärta.
Under nästan två år hade jag hand om en annan tjej. Henne träffade jag på grund av olyckliga omständigheter. Hennes mamma och pappa söp som fan och en dag lessnade jag och gick in och hämtade henne i sin säng när mamman satt packad i vårt kök hemma. Sedan stannade hon hos mig mest hela tiden. Jag hade henne dygnet runt och den dagen när jag flyttade därifrån var bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Då hade hon levt ihop med mig i nästan 2 år, och allt det som sker med barn mellan några månaders ålder till 2 1/2 år fick jag uppleva. Under ett tag var hon min dotter.
Ja, jag ville alltid ha barn, och trodde att jag skulle få barn. Det var egentligen det enda som jag trodde om mitt liv. Att jag skulle bli pappa. Jag såg mig själv som en sådan där pappa som barnen skulle älska, och deras kompisar skulle älska sin kompis pappa för jag skulle vara världens snällaste och schysstaste pappa som fanns.  Jag skulle hitta på egna berättelser att läsa för barnen när de skulle sova och jag skulle finnas där 24 timmar om dygnet. Jag skulle bli pappan med stort P.
Sedan kom cancern….
”Du är steril”….
Det är en hård sak att höra. Det blev inte bättre när det visade sig att man missat att erbjuda mig att frysa in sperma för senare bruk. Så jag stod där, steril, barnlös och skulle fortsatta vara barnlös.
Det är och kommer vara det hårdaste slaget mot mig i mitt liv för hela min grund som människa dog där tror jag. Hela meningen med att jag fanns till försvann när jag fick veta att cancern och behandlingarna gjort att jag aldrig skulle kunna bli pappa.
Nu har jag träffat Kevin, 3 år gammal, och snacka om att den pojken vunnit mitt hjärta.  Som jag berättade om häromdagen så var vi på Universeum i torsdags och det gick hur bra som helst. Kevin har efter det berättat för mamma att han ska träffa ”Alles katt”, och visst ska han det.
Det är så underbart med barn! Gud när jag satt med Kevin på Frölunda torg och väntade på spårvagnen t.ex. Han började bli trött då och livet blev jättejobbigt när fingrarna inte ville räkna på samma sätt som han ville. Det kan räcka för att man ska bli skitarg, och det blev han. Jag lyfte upp honom och när han då lägger huvudet emot en, då vill jag både skratta, gråta och hoppa på en och samma gång. För det är så ärligt när man är 3 år. Jag är så glad att jag fått träffa denna lilla kille så det finns inte ord. Han ger också lite ljus i det mörker som finns efter vad som hänt denna höst. Han är en livsgnista och ett ljus i en annars ganska sorgsen och hemsk värld.
Ändå finns allt det andra där. Saknaden över egna barn och sorgen över att inte kunna göra det som vi är till för, föröka sig. För mig med min ekonomi är det ju heller inte så att jag ens skulle få minsta möjlighet till adoption så det där kan jag glömma. Så jag kommer dö barnlös, och jag kan inte ens beskriva hur det känns.
Kanske är det för att jag vill känna mig älskad som gör att jag saknar barn just nu mer än någonsin  Efter Daniel är det slut med förhållanden för min del, och jag ser ingen framtid där jag kommer träffa någon annan heller. För den delen är jag ändå snart för gammal för barn så det är liksom ingenting att orda om mer.
Kanske är det för att precis allt annat i mitt liv gick åt helvete, så att om jag i alla fall haft barn hade jag haft något som jag vet att jag kunde ha gjort allt för på rätt sätt.
Kanske är det för att jag just nu känner mig mer ensam än någonsin och jag hatar att inte ha någon omkring mig.
Jag vet inte. Det enda jag vet är att sorgen över min barnlöshet är en av mina största svarta hål och just nu växer det där hålet sig allt större.
Mitt liv blev ingenting som jag tänkt mig.
Ingenting blev som jag ville.
Jag kommer dö kärlekslös, barnlös och livlös.
 
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *