Underbara Jennie


 
 
Dagbok 22 september 2012
 
 

Sitter vid datorn och har väl tänkt att sova lite. Sömnen är det väl si och så med fortfarande. Vaknar på nätterna och kollar telefonen. Så var det när Daniel levde. Jag tror inte jag sov en hel natt i slutet utan att oroligt vakna och kolla telefonen och se om han ringt eller skickat SMS. Det sitter väl i, men nu är skillnaden att man inget hellre vill än att han ska ringa så att man får vakna upp ur den här mardrömmen man är i.
Dagen gick skit. Jobbet kan dra åt helvete. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en situation där jag inte brydde mig om mitt jobb, men där är jag nu. Det finns gråsten på marken jag känner mer engagemang för och det är väl inte så konstigt kanske. Jag jobbar ju ändå inom Göteborgs Kommun, den enda arbetsgivare som finns som anser att ju sämre ens personal mår desto bättre för då gör dom ett sämre jobb men jag skiter i det. Om Daniels död lärt mig något så är det att man ska inte stanna där man mår dåligt så fuck äldrevården säger jag bara. Jag ska vidare i livet, och jag tror jag vet vart…
På kvällen åkte jag hem till Jennie, Daniels syster. Försökte först få med henne ut på en gaydate, alltså en date som är mellan ett hetero och ett homo :=), men då barnvakten verkade upptagen 😛 så åkte jag hem till henne istället.
Jag är så enormt tacksam och glad att jag har Jennie i mitt liv, och jag hoppas att jag i alla fall lite kan tillföra något i hennes liv också. Just att kunna prata med någon som vet vem man pratar med, som sett samma saker som jag och som också oroat sig för samma saker som jag är så skönt. Det är en sådan bearbetning av ens sorg så det finns inte ord för det. Samtidigt är det roligt att prata med henne för vi kan skämta om Daniel, inte på elakt sätt men just för att vi kände honom och kan skoja om hans sätt att vara. Det är så förlösande och så lättande.
Dessutom känns det ibland som att vi båda delar på en del av Daniels liv som ingen annan riktigt såg. Den i slutet. Det var många gånger vi delade vår oro och redan då kändes det skönt att veta att man inte satt ensam med just den oron.
Jag tycker mycke om Jennie. De gjorde jag iofs redan innan allt detta hände.  Hon är så stark och borde få pris som bästa kämpande ensamstående mamma. Sedan har hon dessutom en son som man bara faller pladask för. När man hör honom säga ordet ”buss”, fast det låter mer som ”buuuuusen” blir man bara så lycklig.
Ja Jennie är ett stöd just nu, och kommer vara så framöver också och jag ska göra allt i min makt för att stötta henne så mycket jag kan.
Det är bara att konstatera att dom är något i hästväg så goa syskonen Johansson!
Men nu ska jag sova. Det är redan folk som sover här men jag sitter uppe. Jag funderar mycket och måste få mig själv att inse att jag kommer inte få svar på alla mina frågor. Daniel tog med sig många svar in i himmelen, och även om han levt idag hade han säkert inte kunnat svara på alla i alla fall.
Men en fråga som jag ställt mig redan innan Daniel gick bort och som allt mer tar över mig är: Hur länge ska vi se på när våra medmänniskor går under? När blev Sverige så jävla kallt.
Jag vill göra något. Jag vill förändra.
Det är jag skyldig min tuss.
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *