Tankar


 
 
Dagbok 25 september 2012
 
 

Det är på nätterna de kommer. Frågorna, tankarna och funderingarna.
Min hjärna hatar att inte ha svar, och här kommer jag inte få svar och det gör mig galen.
Min dag idag slutade med att jag verkligen insett att jag är slut. Jag är totalt kaputt och skiter ett tag i allt tror jag. Jag behöver hela mig själv och tänker ägna min energi åt det, vänner och sånt som gör mig gott.
I morgon ska jag ut och käka middag med Jennie. Sånt gör mig gott. Vi behöver det båda två tror jag. Komma bort lite, skämmas bort lite, och samtidigt känna att det finns ett liv för det måste det ju göra.
Sedan ska jag ta det lugnt, och jag ska försöka börja läka mina sår. Jobbet kan dra åt pipsvängen och istället ska jag försöka lära mig att ta hand om mig själv. Jag måste det, för annars går jag under.
Men nätterna är jobbiga. Min hjärna jobbar hela tiden och försöker hitta svar, men denna gång kommer den inte komma några svar. Samtidigt känner jag en allt större saknad. Ibland knyter sig magen på mig och jag vill ringa han, och sen kommer tårarna. Fast jag låter dom komma. Det känns bättre när jag fått gråta en stund.
Men saknaden är tung. Tyngre än jag kan förklara. Lika lite kan jag förklara min relation med Daniel, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det enda jag kan säga är att under den tid han fanns i mitt liv fick han en del av mitt liv. Nu måste jag ställa om mig, och jag vet inte ens om jag vill det. Fast jag måste.
Det är så jävla mycket jag måste just nu, och jag vill inte det! Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte!
Samtidigt känner jag att jag vill upp i landet, dit han levde. Jag vill träffa de som är ansvariga för den här soppan. Jag vill ha svar och jag vill veta!  Jag och han var Walle & Daniel.  Jag såg, jag hörde och jag märkte. Sista veckan pratade vi inte, men vi hade båda koll. Vi brydde oss men surade. Men innan det var jag hans liv under ett tag. Han sade inte allt till mig, det vet jag. Han levde ett dubbelliv på många sätt, men jag såg och jag var ändå den som fick veta mest. Jag var den som tröstade och som tillsammans höll demonerna borta ibland. Allt innan de jävlarna tog över. Nu känner jag mig maktlös och jag tror inte de kommer svara på mina frågor.
Daniel var så glad i början att han valt vården. Han sade att han insett att han nu skulle få hjälp och komma vidare i sitt liv. Han pratade så ofta om att han var medveten om att resan skulle bli lång, men resan började ju inte ens. Nu känner jag att jag liksom är borta, och det gör ont för jag behöver veta. Jag måste få veta för att komma vidare själv.
Jag kollade min telefon. Danne hade Telia och jag hade så jag ringde 3000 minuter gratis till Telias nät. De var alltid slut i slutet av månaden. Det var samtalen från mitt håll. Räkna in sen det han ringde. Lägg sedan till chat och skype så ger det en bild på hur mycket vi pratade. Varför jag egentligen berättar detta vet jag inte, men så var det i alla fall.
Han var en del av mitt liv, och nu…ja nu?
Fan va jobbigt allt är. Sorg är skit att ha och jag hatar att inte kunna reda ut mina tankar. Jag hatar hatar hatar det.
Daniel, jag saknar dig 🙁

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *