Svart och Vitt


 
 
Dagbok 27 september 2012
 
 

Så var ännu en dag avklarad och man överlevde den också. Allt är som en parodi just nu känns det som. Jag går som i en dimma med ungefär allt. Jag är verkligen i en kris just nu. Känns som den största livskris jag haft någonsin tror jag.
Det handlar inte bara om Daniel, utan om allt.
Jag står vid ett vägskäl nu. Det gäller att från och med nu bestämma sig för att leva eller dö, och jag är inte helt säker på vilket jag vill välja.  Det är inte så jag vill ta livet av mig, så sluta oroa er. Nej, det är mer att jag inte riktigt vet hur jag vill leva. Det är så enormt med tankar som far i skallen på mig just nu, och allt mer vaknar också Krigswalle. Han som älskar att slåss, bråka och ställa till djävulskap. Denna gång är han inriktad på en speciell verksamhet i Umeå….
Men samtidigt, har jag kraft till det när jag inte ens klarar av att ha två kastruller på spisen utan att få panik? Antagligen inte men samtidigt får jag ju kraft av att bråka, sådan har jag ju alltid varit.
Nästa fredag är det begravning. Jag är så glad för orden som Jenny och Jennie sagt till mig om det. Det värmer så enormt. Samtidigt är jag livrädd för jag vill inte gå på någon begravning. Det är som att om jag låtsas att det inte kommer ske, så finns Daniel. Snacka om självförnekelse. Mitt i allt detta finns frågorna, funderingarna och allt annat som jag aldrig kommer få svar på. Eller så har jag redan fått svaren, och jag vet och känner svaren, men det är som att mitt dåliga självförtroende och självkänsla bryter ner dom till ingenting. Jag är så jävla fucked up rent ut sagt.
Livet går vidare säger man, ja men hur? Det är ju inte så att jag har ett sånt vansinnigt spännande liv att se fram emot. Säga vad man vill och min och Daniels relation men tråkigt hade man inte. Även om mycket var oro och sorg så fanns det också den där underbara känslan av tillhörighet. Man var inte ensam. Det känner jag mig nu. Jag känner mig så in i helvete ensam. Det är också en del av sorgen, men den är jävligt jobbig i alla fall.
Sen kommer jag alltid till det varje gång jag drabbas av sorg att jag tänker tillbaka på mitt liv. Där kommer Mia in, där kommer vetskapen om att jag aldrig blev pappa in.
Gud, när jag ser Jennie och Kevin ihop. Jag blir så rörd. Jag vill också ha någon som älskar en villkorslöst så som ett barn älskar sina föräldrar. Känslan och påminnelsen om att jag aldrig kommer uppleva det är så fruktansvärt tung. För jag trodde det en gång. Jag trodde jag skulle bli pappa, och jag skulle bli en asbra pappa dessutom. Jag vill ligga i soffan med ens barn i famnen och läsa Astrid Lindgren för dom. Jag vill förhöra dom på läxorna och sedan bli förnedrad när ungen kommer inse att pappa kan sämre matte än honom/henne. Jag vill ha den där ”Jag älskar dig pappa” kramen och jag vill sitta uppe och oroa mig när ungen är ute på äventyr. Jag vill och ville så gärna ha allt det där, men fick ingenting av det. Det är nog min stora sorg i livet. Att när jag dör finns ingen som kommer sakna mig, ingen som kommer efter mig och ingen som kommer minnas mig. Allt mer inser jag att saknaden efter barn också gjort mig så bitter och arg och ger mig ännu färre anledningar att se någon mening med mitt liv eller att jag lever.
Nu står man inför det vägskälet där man inser att man egentligen inte lyckades med något alls. Man inser att man inte blev det man trodde. Man fick inte det man ville och man nådde inte det man ville gå. Det är inte försent än säger folk, men så känner jag. Jag lever på övertid känns det som. En övertid som jag verkligen inte använt på rätt sätt, men nu är det försent.
Tänk om jag kunnat byta med Daniel. Tänk om jag kunde göra så han fick leva igen, och så begravdes jag nästa fredag istället. Jag hade gärna gjort det, men kan ju inte.
Kanske är det också det som är grunden i min sorg just nu. Jag kunde inte rädda Daniel, men jag trodde och hoppades att jag skulle kunna göra det. Fortfarande slår det dåliga samvetet mot mig, och ångesten att jag inte fanns där tillräckligt till. Den är tung att bära, men kommer kanske bli lättare med tiden. Allt blir ju lättare med tiden säger dom. Det enda som inte verkar bli lättare är  insikten om ens eget liv. Eller i mitt fall, avsaknad av liv.
Ser på ett kort som jag har av Daniel. Ett kort ingen kommer få se. Han sover där. Jag berättade för honom efteråt att jag tagit det. Det är en skärmdump från alla våra nätter då vi sov ihop. Jag fullständigt älskar det kortet. Det är det finaste minnet jag har för det är Walle & Daniel på de kortet.
Gråter lite igen, för tionde gången idag eller nåt. Jag kan inte stoppa tårarna, de bara kommer. Gråter för hans skull, för vår skull och för min skull. Gråter för alla som förlorat honom nu, och gråter för att jag inte vet varför jag mår som jag mår.
Gode Gud ge mig styrka, för jag vet inte längre om jag klarar så mycket mer. Jag är slut som människa. Fullständigt slut.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *