Livet i tårar


 
 
Dagbok 23 september 2012
 
 

Kära Dagbok
Jag mår inge bra. Jag mår verkligen inte bra. Det känns som att alla krafter i mig är slut nu, som om de sista batterierna nu laddats ut och jag vet inte hur jag ska orka ladda upp dom igen.
Jag mådde inte bra innan Daniel gick bort. Jag var redan då på väg in i en depression/utbrändhet, det vet jag. Nu känner jag mig fullständigt omkullkastad.
Det som skrämmer mig mest är inte skräcken för Dannes död, utan det är avundsjukan för jag visste ju inte ens innan om jag själv ville leva. Jag var ju osäker på om jag själv ville fortsätta med mitt liv. Jag bestämde mig sen för att ge mig själv och livet en chans, och så pang! Kaos, smärta och sorg igen.
Danne var ung och hade livet framför sig. Jag har levt mitt liv. Jag är gammal, jag kommer inte finna kärleken och jag kommer inte nå mina drömmar. Det skulle ju Danne göra ju. Han hade alla chanser i världen att göra det, och jag ville så gärna se honom nå dit. Själv är jag redan slut. Min kropp är utsliten och min själ bitter av alla motgångar. Mitt liv blev ingenting som jag tänkt, hans kunde ha räddats.
Jag försöker hitta tillbaka till livet igen. Små steg men jag ramlar alltid ihop. Jag är medveten om att jag behöver hjälp nu. Jag klarar inte detta själv längre. För jag har liksom tappat orken och tron på mig själv. Jag försöker le, försöker leva och försöker låtsas, men även det blir allt svårare. För jag orkar inte snart försöka mer.
Jag tänker på augusti, när jag bestämde mig för att…
Hur enkelt allt var då. Hur lätt de kändes att bestämma sig. Det var inte förrän i början på september som skräcken för beslutet kom, och ångern kom för vad man bestämt sig för. Då kändes det bra att fortsätta, nu är allt kaos.
Nej, det handlar inte bara om Daniel. Egentligen handlar det ju om mig. Mitt liv, mina val och mitt sätt. Jag har alltid hatat mitt liv. Jag har alltid föraktat mig själv och den jag är. Jag har alltid varit äcklad av hur jag ser ut och min kropp. Min djupaste skräck, den är för mig själv och den smittar. Den skrämmer bort folk och den tränger bort folk.
Jag vet bara inte riktigt hur jag ska komma vidare. Av någon anledning har den senaste veckan väckt så mycket tankar hos mig om allt som inte skedde i mitt liv. Jag fick aldrig några barn. Jag fick aldrig någon familj. Jag fick aldrig någon som älskade mig mest. Istället fick jag ett liv där jag hänsynslöst mot mig själv kastade mig mot möjligheten till bekräftelse och för varje gång skadade jag mig ännu mer. Drömmarna dog, och med dom dog min själ. För det är så det känns numer. Jag känner mig död inombords. Tom, och den enda känslan jag känner är ledsamhet.
Jag förstår inte hur mycket tårar som kan komma ur en människa men jag grät även innan Daniel försvann. Jag grät hela tiden när ingen såg. Tröttheten och oviljan mot mig själv fanns där hela tiden.
Det var många gånger i London som jag tänkte på om jag verkligen skulle fara hem igen. När jag stod på London Bridge och såg mot Themsens vatten tänkte jag att här kan det sluta. Henke skulle bli ledsen men hans liv skulle fortsätta. Andra skulle bli ledsna men de skulle snabbt komma över det. Tankarna om döden fanns ofta i London, men jag åkte hem. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men tankarna när dom kommer är jobbiga. För jag vill inte ha dom. Jag vill känna glädje över att leva. Jag vill känna stolthet och styrka över att jag klarade cancern igen. Jag vill ju se morgondagen, men jag vet inte hur.
Jag vet att sorgen efter Daniel kommer bli lättare, den kommer inte försvinna, men bli lättare. Just nu vill jag inte det. Just nu vill jag sörja honom. Fan jag hade ju nyss förstått att han var en del av ens liv, nu ska man vänja sig vid något nytt. Men oavsett Daniel eller inte är det mitt liv det handlar om nu, och det livet vet jag ingenting om längre. Det är som ett liv som finns men som ändå inte finns.
Ja jag behöver hjälp, och har bett om hjälp. Efter Dannes död har det dessutom blivit ännu mer akut. För jag är på väg att gå under. Jag känner det i hela mig. Jag är heller inte så dum så jag tror att det bara handlar om honom, nej ännu en gång så handlar det om mig. Jag har varit en tickande bomb länge, och nu har väl det exploderat.
Ibland önskar jag att jag inte tagit den där behandlingen. Att jag nu istället bara väntat på en sak, men så blev de inte. Ingenting blev som jag trodde. Ingenting

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *