Känslor


 
Dagbok 10 augusti 2012
 
 

Jag är en person med starka känslor inom mig. Känslor som ibland svämmar över.
Jag kan blir rosenrasande, väldigt ledsen och väldigt glad.
En känsla jag ofta saknar i mitt liv är lycka, men kanske beror det på att livet direkt inte varit så lyckosamt. I mitt känsloliv har jag ofta hamnat i situationer när folk lekt med mig. De har förväntat sig att jag ska va där hela tiden, och när jag inte funnits där har jag liksom försvunnit bort.
Jag tror att sommaren 2012 blev en vändpunkt för mig. Denna sommar har varit så otroligt intensiv på så många sätt. Det har funnits lycka men också mycket sorg och besvikelse. Sjukdomen har också givetvis gjort att jag känt mig slut i kroppen och själen, men jag tror faktiskt att jag ska se denna sommar som något positiv i det avseendet i alla fall.
Jag skrev redan tidigt i somras att ska jag gå igenom en behandling till ska livet inte se lika dant ut när när den behandlingen är över, och ser jag nu på mitt liv så stämmer det. Jag har verkligen förändrats.
Jag tror att jag äntligen börjat lära mig att inte ta mer skit av folk, och även om jag kanske behöver träna på hur jag ryter till så känner jag att jag liksom nått en gräns för hur mycket jag ska ta.
Jag är en lätt person att älska, men svår att älska. Så har jag skrivit innan och det har också varit något för mig som varit jobbigt, men numer ser jag det mer som att det är som det är. För vad är de för mening att försöka få svar på saker när folk inte vill ge svaren och det är ingen mening att försöka hitta svaren när frågorna från början kanske var fel.
Erik och jag har däremot pratat ut mer och det känns väldigt bra. Jag är så glad för att fått Erik i mitt liv, och trots framtida flytt vet jag att allt är bra. Det blir så lätt att man känner att man planerar för mycket när någon ska flytta, men Eriks jordnära sätt har till och med smittat av sig på mig. Bara det! 😛 Hans sätt lär jag mig så mycket av, och han får mig att se det gråa ibland mellan det som är svart och vitt.
Men det viktigaste är jag och jag har allt mer insett att jag går mot en ny tid, en tid då jag tror att väldigt få, om knappt någon, kommer följa med. Det känns som att jag står inför ett uppbrott där allt måste kastas omkull för att jag sedan ska kunna bygga upp något nytt igen. Något som är jag.
Jag behöver ett liv där jag inte behöver skämmas, eller där jag bara kan vara jag. För mycket tid hos mig har lagts på utseende, deppig över utseende, självförtroende, ålder och så vidare.
Nu vill jag bara vara jag för handen på hjärtat. De som är så jävla dumma så de inte inser hur jävla bra jag är, ja det är ju dom som är idioter, inte jag. För jag är fan bäst!
Godnatt
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *