Bekräftelse


 
Dagbok 16 augusti 2012
 
 

Jag har insett att en av mina stora sorger i livet är att jag alltid träffar folk som inte kan ge mig bekräftelse eller människor som inte vill ge mig någon
Alla behöver bekräftelse. Man behöver få höra att man är bra, omtyckt, älskad och man behöver få höra att det man gör är värdefullt.
För mig har det aldrig riktigt varit så. Jag har istället lyckats träffa människor som säger en fin sak men slår sedan tillbaka två gånger så det fina liksom förbytts i sorg.
Oftast känns det som en påtvingad kommentar om någon säger något som i alla fall ska låta fint.  Man säger det mer för att man ”ska” säga så istället för att faktiskt mena det, och då gör det oftast ännu mera ont att få kommentaren.
Allt mer den senaste tiden har jag insett att jag måste bryta med så många människor. Sådana människor som inte vill eller vågar ge mig bekräftelse. Jag försöker så enormt mycket finnas där för alla, och det enda jag egentligen kräver själv är att faktiskt få visad någon tacksamhet tillbaka. Jag vill också vara den där vännen som folk nämner, visar upp eller bara är så glada för att dom har, men sånt sker inte i mitt liv. Istället känns det mer som att jag nästan ska vara glad för att jag minsann får umgås med dessa människor. Som att de egentligen umgås eller pratar med mig för att vara snälla.
Det är så lätt att skaka av sig händelser som sker och skylla på något när det gäller mig. ”Jag var så full”, är något som många kan köra med om något sexuellt skett. Fyllan är lättare att skylla på än faktumet att personen bara var kåt eller till och med, gud bevare oss, kåt i mig. För inte i någon form kan man ju erkänna att man varit kåt i närheten av mig. Den bekräftelsen är jag inte värd. Det där är the story of my life, och ibland förbannar jag mig själv för att jag inte bara tänker med kuken och beter mig som alla andra, men å andra sidan så skulle det ju inte vara jag i så fall, och jag tror fortfarande att jag är ganska bra faktiskt. Jag skulle heller inte trivas tror jag med att låtsas vara någon annan än den jag är.
Men sexbiten är inte det viktigaste utan det är resten som jag saknat. Den bit som säger att jag är viktigast. För jag behöver också få känna mig viktigast ibland. Jag behöver också få känna att den jag är spelar roll, och det jag gör spelar roll. Påtvingade kommentarer hjälper mig direkt inte, utan jag behöver också få de där spontana uttrycken och händelserna som visar att just jag är viktig.
Erik har lärt mig hur viktigt eller påmint mig om hur viktigt det är. Jag glömmer aldrig när jag fick den där nallebilden på Facebook. Jag blev så fruktansvärt glad för den betydde så mycket och den var så oväntad. Jag är liksom inte van vid att folk faktiskt kan stå upp för sin kärlek till mig, oavsett vad för form av kärlek det handlar om. Istället känns det som att jag alltid fått stå bredvid, funnits där hela tiden men aldrig fått bekräftat att det jag gjort faktiskt spelat roll.
Detta gör att man har så svårt att känna sig värdefull. Det känns som att man aldrig är värd att slåss för. Att bryta med mig är aldrig några problem. Det blir ett ”jaja” och sen är det bra. Det man trodde man hade kan lätt bytas ut mot ingenting och sedan är livet bara som vanligt igen.
Kanske är jag bara en bekräftelsehora, men jag tror faktiskt inte det. För jag vet ju vad felet är och det är väl det jag behöver jobba med. Jag behöver ju dessutom människor i mitt liv som faktiskt vill ge mig uppskattning för det är inte mycket jag begär av folk. Jag begär egentligen mest bara att jag någon gång emellanåt får höra eller se att den jag är spelar roll, och att det jag gör betyder något.
Jag behöver helt enkelt bara få känna att jag är en vanlig människa.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Bekräftelse

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *