Erik


 
Dagbok 1 augusti 2012
 
 

Ännu en natt utan sömn….
Jag träffade en ny kille för ett tag sedan. En kille jag chattat med ett tag men som jag inte vågat träffa. Till slut vågade jag och det beslutet var bland det bästa jag gjort i mitt liv. För Erik, som han heter, visade sig vara allt det som jag aldrig träffat hos någon annan.
Kan ni tänka er att jag, Walentine, vågar låta mig vara Walle med honom. Kan ni tänka er att jag, Walentine, inte känner att jag behöver skämmas för precis allt som jag är och står för.  Jag behöver inte skämmas för ålder, kropp eller vem jag är. Jag tror inte jag träffat någon där jag så enkelt och lätt känt att jag kan vara Walle, och ingen annan.
Jag är så fantastiskt glad att jag valde att ta den där promenaden klockan halv tre på natten, och det enda jag egentligen klandrar mig själv för är att jag inte vågade göra det innan.
Idag kom det däremot ett besked som inte gjorde mig direkt lycklig, och inte han heller. Han måste flytta för att studera.
Han ringde till jobbet och var ledsen och jag gick förbi honom på vägen hem (han bor 3 hus ifrån mig just nu). Växjö blir det till hösten verkar det som, och det känns svårt.
Ändå har vi pratat om det, och vi försöker stå med fötterna på jorden. Detta behöver inte vara bara negativt, samtidigt som vi också är medvetna om hur tidigt allt är, men hur blir kan bara framtiden sia om. Jag måste träna på att tänka positivt, den saken är klar.
Erik har varit något helt nytt i mitt liv. Han har visat mig att jag är ok, och det är så enormt mycket jag skulle vilja berätta som jag inte gör på grund av att det är mellan honom och mig, men jag har för första gången känt en sådan lycka och en sådan fantastisk känsla av lugn.
Jag får uppskattning och jag får känna att jag är betydelsefull, och jag får vara svag!
Tänk, han googlade till och med vilken frukost man kan servera till någon som är sjuk och genomgår behandling! Ingen har någonsin gjort något sånt för mig och jag blir alldeles tagen av allt. Han skriver saker på min FB, han ringer och frågar hur jag mår, och jag får små SMS med små uppmuntrande ord när jag mår illa.
Jag önskar så att han kunde stanna här, men samtidigt förstår jag honom eller Gud, klart han ska plugga! Inget snack om den saken!
Så i all den glädje man känner finns självklart sorgen över att saker kommer ändras så snabbt, men hur det blir sedan vet ingen.
Idag när jag var förbi satte han sig i knät på mig och sade ”Jag tycker om dig Walentine”, sen pussa han mig på kinden. Det går inte med ord att beskriva hur det känns i kontrast till hur det varit innan i mitt liv. Jag har aldrig varit något som begärt mycket av folk eller livet, men jag inser allt mer att just sånt är det jag behövt men aldrig fått. Någon som ger mig de där orden som betyder så mycket. I mitt liv brukade folk oftast ge mig vackra ord, men sedan ta tillbaka dom.
Annars ägnades dagen åt att avbryta en annan relation, men om den tar jag i morgon.
Nu ska jag försöka sova en timme. Skulle sovit hemma men klockan 2 bestämdes det att jag skulle komma över 🙂
Tänk, någon vill sova bredvid mig. Någon ser mig, och jag låter mig bli sedd.
Annat det än andra, som inte ens har kraft/vett/lust eller intresse att räddas det som räddas kan.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *