Saker som dyker upp när man håller om någon


 
Dagbok 1 juli 2012
 

Igår när jag var hos D så låg vi och pratade en hel del. Han låg på min arm, tätt nära mig och det var hur mysigt som helst. Ja, det var verkligen mysigt, och anledningen till att jag ens berättar detta är att just att det där hände fick mig att börja fundera mycket.
Herregud vilka jävliga relationer jag haft i mitt liv.  Folk som inte vill va bögar, folk som kränker mig, knarkar, beter sig som svin och folk som tar mig för givet.
Igår kände jag ingenting sånt. Jag kände mig faktiskt väldigt vuxen och jag höll om en person som agerade vuxet. Det kändes nästan konstigt om jag ska vara ärlig. Jag hade ingenting att vara rädd för, ingenting att förklara, ingenting som behövdes diskuteras utan vi låg bara där och fanns.
Jag har så ofta skrivit om och frågat varför jag inte kan få en normal relation, och varför det emellanåt känns som att min lott i livet är att hjälpa andra på traven, och sen när de hämtat upp sig försvinner jag liksom bort bakvägen och glöms av.
Svaret på väldigt många av dom funderingarna är naturligtvis mycket enkelt: Självförtroende.
Jag har ju fan inget självförtroende att tala om, då är det väl klart att man inte låter någon komma en nära inpå livet. Herr D har hjälpt mig med det utan att ens själv veta om det. Vi har en mogen relation, byggd på att vi helt enkelt uppskattar varandra. Jag behöver inte ha svar på några frågor, och han känner inte att han behöver ställa några.
Däremot är han orolig och tar hand om MIG! Det har jag nog aldrig riktigt upplevt, och jag är inte van vid det. Varje morgon när jag sitter hos läkaren kommer ett SMS, och varje eftermiddag kommer det en fråga om hur illamåendet går. Ja, han bryr sig och det gör mig glad men också förvirrad.
För jag är inte van vid sånt riktigt inser jag. Jag är inte van att vara den som är svag, och när jag inte kan spela mitt vanliga spel blir jag rädd, osäker och tappar liksom fattningen. Samtidigt är Mr D den första person på flera år där jag aldrig känt att jag behövt ursäkta mig och trots osäkerheten i mig själv börjar jag faktiskt om den känslan och den ger mig faktiskt hopp.
För jag hade inga drömmar kvar i mitt liv. Jag var inställd på att dö, att kärleken skulle vara förlorad för alltid och att allt bara skulle se ut som det gjorde. Nu tror jag lite i alla fall igen, och jag ser liksom ett ljus där borta. Jag vill in i det ljuset, och jag vill börja drömma igen. Drömma om ett liv ihop med någon. Drömma om en person som älskar mig för den jag är och där jag inte behöver vara den Walle jag varit i så många år och som jag hatat så innerligt. För det har ju uppenbart inte varit jag utan någon roll jag tagit för att kanske gömma mig själv.
Gårdagen gav mig mycket att fundera på, och det var bra. Det får vara slut med konstiga relationer i Walles liv nu, och det är dags att börja leva det riktiga livet utan feghet. Ett liv där även jag kan ställa krav, och inte ta vilken skit som helst.
….och där i ljuset ser jag skönheten. När skönheten vänder sig om ser jag mig själv. Jag står i ljuset och skönheten runt mig och i mig är bländande….
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *