Nä, tror de räcker nu faktiskt


 
Dagbok 12 juli 2012
 
 

Jag har alltid försökt vara en snäll person, en sådan man kan räkna med i alla väder. En sådan där bra vän som alltid försöker finnas till, både när livet är som bäst, och när allt rasat samman. Det har kostat på, men jag har också fått vänner och har vänner som gör och gjort precis likadant för mig och sånt värmer. Tyvärr är jag och har alltid varit dålig på att se just dessa vänner för jag har så förbannat svårt att se skogen för alla träd emellanåt, och det är något jag behöver lära mig och träna på.
Just träning på det kommer jag få framöver. Jag har tagit tag i mitt liv rejält den senaste tiden tiden och kommer försöka få den hjälp jag behöver. Det kommer ta tid, men mitt mål är att inte falla tillbaka till det jag så många gånger fallit tillbaka på. Mitt mål är helt enkelt att låta mig själv vara Walentine, och framför allt att inte ta skit. För jag är bra på att ta skit. Jag är bra på att ta skit från andra, men absolut mest från mig själv. Jag har alltid haft en del av mig som älskat att trycka ner mig själv, och det får va slut med det nu. Det måste bli ett slut med det nu.
Därför är jag så rädd för att vara älskad, just för att jag alltid alltid alltid tryckt ner mig själv. I skiten har jag hört hemma har jag tyckt, och där har jag gjort vad jag kunnat för att stanna. Ofta i mitt liv har jag också mött människor som märkt det, och utnyttjat det. Framför allt Mr x, men även andra.
Just detta får det bli ett slut med nu. Jag är trött på att trycka ner mig själv, och jag är trött på att ge mig själv bekräftelse på att jag är värdelös. För det har blivit som en karusell där jag ständigt mår illa av att det går runt runt utan att jag kan hoppa av det själsliga helvete som jag själv satt mig i. Därför tog jag steget till att få hjälp, och hjälp ska jag få.
Det kommer inte bli någon kort resa, och den kommer med största sannolikhet blir både jobbig och smärtsam, men jag ska klara det! Jag är själv medveten om hur mycket jag har att jobba med, och det kommer få ta den tid det tar. Jag har inte bråttom. Jag kan hellre lägga 2 år till av mitt liv till att reparera mig istället för att ägna resten av mitt liv till att må halvkasst. Jag som sagt till så många att de ska möta sina demoner har själv gjort vad jag kunnat för att smita ifrån mina egna, men inte längre. Nu tar vi dom!
Under tiden har jag människor omkring mig som stöttar och tröstar. Människor jag kan skratta med, gråta med, umgås med, cama med, prata med, sjunga med, tralla med, festa med, och mysa med och så vidare.
Vet inte vad som hänt med mig denna behandlingsomgång, men pratet jag hade om tunnlar och att ge sig in i en tunnel för att komma fram till nästa stämde. Det är inte samma Walentine längre, och jag tycker om det faktiskt.
Även om det är jobbigt så ser jag ljuset i min själsliga tunnel just nu, det är långt långt borta, men det finns där och jag ska nå dit.
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *