Här kommer alla känslorna på en och samma gång


 
Dagbok 26 juli 2012
 
 

Oj, så snabbt saker kan ske, och oj va de kan ställa till huvudet på en.
Igår natt efter att jag bloggat kunde jag inte sova. Jag låg och vred mig och hela kroppen kändes i olag, och så också själen. Var ledsen och kände mig bara ensam och insåg att jag inte riktigt förstod vad som skedde runt mig. De senaste månaderna har varit så enormt intensiva på så många sätt, och just nu känner jag mig som att jag inte längre får leka i samma lekhage mer. Först är det självklart behandlingen som gör att man blir extra trött och extra känslig, men också att jag känner att folk som betyder något allt mer försvinner bort, och jag var verkligen inte beredd på det. Vissa kanske det är en naturlig händelse med, och var kanske väntat sedan år tillbaka om man ska va ärlig men inte alla. Samtidigt känner jag allt mer att det bara är att acceptera läget liksom. Till slut orkade jag inte ligga och vrida mig längre efter att ha blivit ännu mer depp över det faktum att nu var det jag som var ledsen, och vem kunde jag ringa?
Jag gick  upp och på facebook var knappt någon online förutom en kille och några få andra. Han och jag har chattat i nära ett år från och till. Han bor nära, väldigt nära, men min vana trogen har jag inte velat träffas, eller ens ses. Inatt orkade jag inte vara fega Walle mer. När vi chattat en bra stund bestämde vi oss för att gå en promenad i området ihop, och sen…tja…jag kom hem seeeeeent i natt.
Tänk va! Äckliga, tjocka Walle! Han som förkastar sig själv, hatar sig själv och föraktar sig själv. Han vågade!
Jag inte bara vågade, jag tog för mig och det ser så här långt ut att ha gått bra 🙂
Vi har träffats idag igen. Jag fick ett sött SMS som kom vid halv två. Det ledde till en promenad nere vid Eriksbergskajen och sedan vidare över älven till Trädgårdsföreningen. Där åt vi glass och skrattade gott åt alla som försöker ha picnic tillsammans med gråtrutar runt om dom. Jag älskar för övrigt dom fåglarna 🙂
Sedan skulle jag vidare till Liseberg för att där möta upp några arbetskamrater, men det blev en kort vända för mig. Jag var tvungen att vara hemma senast 22 men det var kul att träffa sina jobbarkompisar lite. Liseberg var iofs knökat med folk, men inget annat att vänta när sommaren kommit till Göteborg.
Ja, jag vågade, och har vågat en hel del den senaste tiden och det känns förbannat bra. Jag har träffat människor där jag inte behöver känna att jag måste be om ursäkt för hur jag är eller ser ut, och dessa människor verkar tycka om mig. Jag är verkligen inte van vid sådant.
Kanske är det också det jag behöver för att ge fan i att grunna på allt gammalt. Kanske är det dags att jag lämnar mitt gamla liv bakom mig, och nu ser framåt. För mer än vad jag gjort på flera år ser jag faktiskt framåt. Jag tror/vet att jag kommer bli frisk. Jag tror på mig själv i en framtid där jag i alla fall till vissa delar lyckas med lite av det jag drömmer om. Dessutom vågar jag tro på att det kanske finns någon där ute på den här planeten som faktiskt skulle vilja dela sitt liv med mig.
Samtidigt är jag livrädd, ja fullständigt vettskrämd. För det skrämmer mig samtidigt att känna att det kanske finns delar och människor i mitt liv som inte kommer följa med mig in i mitt nya liv, men då får det bli så. Det enda jag kan göra är att vara den jag är. Passar det inte så passar det inte. Jag måste sluta upp med att förändra mitt liv så det passar andra och jag måste sluta upp med att ta och ta på alla andras villkor. Mina villkor är också viktiga, och mitt liv är också viktigt. Jag mår inte bra att leva under förutsättningar som jag själv inte valt utan jag måste hitta en väg i livet där mina behov, önskemål och planer räknas in. Detta borde jag lärt mig för 20 år sen men har uppenbart inte gjort det, men det går väl sakta framåt.
Herregud! Jag har betett mig som en hora! En hora som istället för pengar fått någon falsk form av bekräftelse. En hora för själen där jag tvingat mig att låtsas att jag trivts med att folk får leva som dom vill, göra som dom vill och göra som dom vill mot mig. Jag har aldrig någonsin krävt mycket av någon, men det kanske börjar bli dags att jag ska göra det. Kanske ska jag börja kräva att vill man vara vän med mig, ja var då handlar det också om vad jag vill.
Killen då? Jo då, honom har jag talat med mer inatt. Först pratade jag med Helena och sen lite längre med Lena och sedan ringde jag honom efter att ha fått ”order” om det, och det var riktigt mysigt. Kände den där pirriga känslan i magen när jag ringde, och det var längesen jag gjorde det för någon. För mig känns allt så nytt. Vi har redan träffats, vi har redan *host*, och ändå vill han fortsätta prata med mig. Nu har vi sagt godnatt och klockan är alldeles åt skogen för mycket, men det är det värt.
Livet har tagit många steg åt olika håll den senaste tiden, men nu ska jag i alla fall sova. Har en jobbig dag i morgon med behandling, sprutor och illamående, men det får gå. Inte lång tid kvar nu, och jag klara det! Tänk jag som inte ens ville gå igenom skiten, men på grund av människors stöd, och framför allt Daniels, gjorde jag det. Jag tog chansen att leva.
Jag har insett att jag har massor med vänner som finns där i vått och torrt. Människor som faktiskt tycker om mig, och som vill umgås med mig och som finns där när själ och kropp inte mår så bra. Sedan är olika människor olika bra, men de försöker och det är det viktiga. Att man försöker vara en bra vän. I morgon ska jag träffa nåra av dom på eftermiddagen på Bee igen. Börjar fan bli stammis där nu.
Ja, jag har börjat leva, och det ska jag drömma om inatt…
Livet

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *