Ångest


 
Dagbok 19 juli 2012
 
 

Känner mig väldigt ensam just nu.
Vet inte varför men jag gör det, trots att jag egentligen inte har någon som helst anledning att göra det.
Känner mig ensam och rädd. Mest rädd för vad som komma skall. I morgon ska eländet kontrolleras. Är den mindre? Går det åt rätt håll?
Kroppen min är inte glad på mig just nu, eller den är nog inte glad på något. Jag pissar blod emellanåt, njurarna är väldigt upprörda och jag är trött hela tiden.
Vill ha en kram av någon. Ha någon som håller om mig. Önskar att Danne va här, eller vem sjutton som helst egentligen, men vill inte vara ensam bara.
Är så trött på att vara stark, och är trött på att jag känner att jag är needy. Jag vill inte vara sån, men vill ha lite bekräftelse bara. Lite ord som stärker, lite handlingar som visar att jag är viktig, och vill bara ha lite kärlek.
Just nu frågar mig min inre röst varför jag ens går igenom detta. Jag kommer väl ändå inte få det bra sen. Varför skulle jag? Vem fan vill ha mig? Herregud, folk som till och med säger att de kanske vill ha mig vill ju inte ha mig.
Jag kommer inte få något bättre jobb, eller bättre liv. Jag kommer dö ensam, bitter och besviken på hur allt blev.
Grät nyss. Satt inne på toan efter att nästan skrikit av smärta när jag skulle kissa. Orkade inte vara stark mer idag, och tårarna kom. Vet inte hur länge jag satt där, men det kändes bra i alla fall. Höll i telefonen men vem kan jag ringa?
Har ju redan pratat med vännerna idag, så vem kan jag ringa klockan halv två på natten?
Jag blir så snabbt bortglömd. Jag är som en TV-serie som folk följer, sen lägger man ner serien och folk blir upprörda i 10 min, men sedan hittar dom en ny serie att följa. Man slåss inte för mig, för jag är inte värd att slåss för. Jag är ingenting av värde.
Jag är bara en bög som är sjuk, och som man egentligen klarar sig utan. En sån som är bra att ha, men som går lätt att byta ut.
Ibland vill jag bara dö, och låta skiten ta mig. För någon fin framtid har jag inte. Min framtid kommer bli som hela mitt liv varit, en besvikelse och en ständig kamp.
Är trött på att kämpa, och är trött på att vara sjuk.
Skulle någon ens märka om jag dog.
Kanske i 10 min, sen är jag glömd igen. Man tror man behöver mig, men ingen behöver mig och det känns svårt. Den dagen jag dör kommer ingen minnas mig. En anonym grav, det är min framtid.
Går och gråter igen tror jag, ensam. Fast Walle är stark, han gråter inte…..
…när folk ser eller hör

Bookmark the permalink.

One Response to Ångest

  1. sofia halland says:

    Gråt Walle, gråt. Det gör jag och det lättar att få ur sig det. Klyschan man säger stämmer, det är inte att vara stark att inte visa känslor. Det är däremot modigt och hälsosamt (tror jag) att lyssna på sina känslor. Å jag lovar dig, även om jag inte känner dig så bra, så ser jag att du har många vänner som bryr sig om dig och skulle sakna dig. Du är fantastiskt duktig på att skriva och skulle kanske kunna livnära dig på det? Annars gör du ju en fantastisk insats för våra äldre så de får en fin sista tid…..sååååå viktigt jobb. Du verkar också vara en bra chef och bryr dig om dina vänner. Allt som allt en bra kille. Däremot får det ju inte ske på bekostnad av din hälsa. Ofta tror man ju att man måste vara bäst o snällast o alltid ställa upp för att bli omtyckt (trodde jag, fast jag var inte medveten om det riktigt själv) men det verkar vara så fel. Tror att bara man förklarar varför man säger nej så accepterar folk det. Man måste stå upp för sig själv!!!!
    Ha haaa låter som värsta psykologen o jag vet att det är så mycket lättare att säga detta till någon annan än att ta till sig det själv………så därför ska jag läsa igenom detta o låtsas att någon skrivit det här till mig o försöka ta till mig av det och jag hoppas att det kanske kan vara till någon, om än så liten hjälp till dig oxå. Kraaaam!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *