Men va hände nu?….

En hel del har frågat  mig varför jag lagt ner sidan, och andra har sagt ”Typiskt dig Walle att vara så spontan och intensiv”
Kanske är det på sin plats att jag lämnar en förklaring till varför jag inte längre känner för att skriva på den här bloggen som på så många sätt helt eller delvis blivit en del av mitt liv.
För er som känner mig så vet ni att mitt liv verkligen är och har varit som en berg och dalbana. Från början skrev jag bloggen på en annan sajt men i början på 2004 när mitt liv var i totalt kaos ordnade jag en egen domän och sedan dess har den varit min. Då, från början, handlade sajten mycket om mig och en viss person och kaoset där omkring men senare gled den över till att handla om allt mellan himmel och jord. Det som hela tiden präglat min sida är att det är mina ord, mina åsikter och mina tankar som fått styra.
Under nästan lika lång tid som denna sajt funnits har jag själv slåtts mot stora demoner i mitt liv, framför allt den demonen som sakta men säkert brutit ner mitt självförtroende. Den demonen var på väg att sakta men säkert trycka ner mig totalt under jorden, och lägger man sedan till en stor bunt med ytliga jävla bögar som gjort va de kunnat för att trycka ner mig var undergången för mig själv väldigt nära.
Jag hade bestämt mig att jag aldrig skulle finna kärleken igen, eller ens falla för någon. Jag hade stängt av allt vad känslor heter och trodde att det skulle förbli så, men…
Fast innan jag fortsätter låt mig förklara en sak om mig själv…
Jag är trots allt en ganska snäll människa, eller jag försöker vara. Behöver någon mig i min omgivning så gör jag vad jag kan för att ställa upp. Jag lyssnar, ger råd och försöker ge stöd. Kanske gör jag inte allt rätt, men jag försöker i alla fall. Något som är mer än gemene man i dagens samhälle.
I hela mitt liv har jag varit den folk ringt till när livet brakat samman, och jag har dykt upp hos dom med spik och brädor och har försökt laga det som lagas kan. Allt detta borde, i en bra värld, leda till att man får bra vänner själv, men så fungerar det inte. Istället blev jag den man tog för givet och som man räknade med skulle finnas där.
Andra vänner firade man födelsedagar, nyår och midsommar med, och Walle ringde man sen och lipade till över de problem som festerna orsakat. Walle blev den man pratade med klockan 2 på natten när alla andra sov, och Walle blev den som alltid fanns till hands.
Jag ställde upp på det, trodde jag, och insåg inte innan tåget gått hur ensam jag själv var. För vem kunde jag ringa klockan 2 på natten när jag var ledsen? När sanningen kom fram till mig bröt jag ihop lite mer, och isolerade mig totalt.
Jag ser inte bra ut, faktum är att jag är vad normala personer kallar för ful. Jag är tjock,  har taskigt hår och ser sliten ut, och det är svårt att vifta med sjukjournaler för att bevisa att man har lite svårigheter på grund av sjukdom. Att då också vara gay är som en dödsdom. För mig är den svenska gayvärlden idag rent äcklig. Den är fullproppad med patetiska bögar som måste färga håret en gång per halvår, byta frisyr varje vecka och klämmer dom inte in dasen i röven på någon nere på Gretas så är kvällen lika med misslyckad. Allt är sex, och ingen annan grupp än bögar älskar så att ha kort på kuken gömda någonstans på datorn. Är man inte sådan är man ännu mer misslyckad, och det har jag fått känna på ett flertal gånger. Därför ”lämnade” jag gayvärlden och för mig står regnbågsflaggan idag för något mycket mer annorlunda än vad den gör för de som besöker Stockholm Pride.  Hur många svenska bögar bryr sig egentligen om transpersoners rättigheter? Eller hur många bögar under 35 fattar idag vilket helvete våra hjältar som slogs för våra villkor hade? Jag är trött på den extrema ytlighet som råder, och visst finns den inom den heterosexuella världen också, men skillnaden är att dom inte ständigt är utsatta för våld och hot. I min värld borde en minioritetsgrupp visa varandra lite mer respekt, men så är det inte. Så man kan säga att Åke Green och frireligiösa inte längre behövs för att trycka ner bögarna, det gör dom så bra själva.
Jag önskar faktiskt att jag inte var bög, det är faktiskt en av mina högsta önskningar, men den lär inte bli  uppfyllen så jag får stå ut. Det har jag ju gjort tills nu, men i total ensamhet.
Något som sakta kommit krypande upp i min själ under 2012 är att jag nog är en ganska kärlekskrank person. Jag söker ömhet, jag söker kärlek och jag söker något att älska med. Tyvärr har det visat sig vara extremt svårt för mig att lyckas med det. Knulla går bra, det finns alltid någon att sätta på om man så önskar, men just det önskar jag inte.
Jag är en ganska romantisk person och tycker om det där med att hålla om, gossa, känna värme och så vidare som sedan leder till mer, och som leder till att två personer blir en.
Där kommer vi till nästa sak som är som en förbannelse. Jag är urusel på att hitta folk som det kan fungera med.
Jag är däremot skitbra på att inleda halvförhållanden med folk, där allt delas, pratas om och görs utom just det. Det är som att jag saknar en speciell kromosom som folk behöver för att andra ska falla för dom. I mitt liv har jag haft enormt med täta relationer som sedan upphört direkt när han/hon träffat någon. Då byts jag ut direkt, och sedan dör relationen sakta ut. Att falla för mig är en omöjlighet, och var också under många år en verklighet, och något jag trodde jag accepterat.
Det gör jag inte längre för vet ni vad? Jag är ganska ok faktiskt, och något har skett som fått mig att förändra mig och synen på mig själv. Kanske fick jag nog och satte foten i golvet och sade att ”Nu räcker det”.
Det har jag sagt innan med, men har på 2 sekunder fallit tillbaka till det gamla igen. Denna gång känns det annorlunda. Det känns mer ”Ta mig för vad jag är eller dra åt helvete”.
För det som slagit mig är att de som nobbat mig, eller de som velat ha mig som någon form av surrogat inte är värda mig. Det är ju för fan dom som är dumma i huvudet som inte inser vilket jävla fantastisk människa jag är. Visst, jag ser inte ut som drömguden, men jag HAR ett hjärta som slår för andra, och det hjärtat är jag jävligt stolt över. Jag ser hellre att jag hjälper till, stöttar och försöker än att enbart tänka med kuken, och för den delen är den jävligt bra den också!
De senaste 10 åren har jag gång på gång funderat över hur folk kan behandla mig som de gjort. Hur i helvete kunde vissa säga som de gjorde efter allt jag gjort för dom, och svaret är enkelt: Jag tillät det. Jag tillät dom att säga så för jag gjorde det största misstaget man kan göra: Jag lät dom ta mig för givet.
Där är svaret på alla de frågor jag har och har haft. Jag gjorde mig omänsklig, och till en person som folk iofs älskade, men som de inte förstod sig på. Jag gjorde mig så stark och så svår att förstå så jag blev något annat än mänsklig, och till slut trodde jag själv på det. Jag tryckte in mig i ett hörn där jag sedan stod och tog emot, tog emot och tog emot, och gav gav gav, och jag kom aldrig därifrån.
Förrän nu.
Den senaste veckan har jag levt! Jag har träffat gamla vänner och nya. Jag har fikat, dejtat och busat. Jag har haft kul och jag har mått bra! Ja, jag har mått bra!
Allt sker inte på en vecka, och jag har en oerhört lång väg tillbaka till något som kan kallas ett självförtroende, men resan har börjat. Många gånger har jag talat om det där stupet jag vill kasta mig utför, det psykologiska stupet där jag inte vet vart jag hamnar. Det vet jag inte nu heller, men kastat mig utför har jag och jag älskar det.
För jag vill ha riktiga vänner, och jag vill ha en pojkvän en dag som accepterar mig. Tidigare har jag alltid fått för mig att jag behöver banta, och göra si och så. Nu skiter jag i det. Inte i att banta, men om personen inte kan acceptera mig nu, så behöver dom fan heller inte acceptera mig sen. Då kan dom dra åt helvete, för en sak har jag lärt mig. Det är en stor förlust att förlora Walentine. Kalla det gärna ego, men det bjuder jag på. Jag behöver bli lite mer ego. Det är ju så vår värld ser ut, och även om jag aldrig kommer acceptera den fullt ut så kommer jag i alla fall ta vissa delar från den.
Så det är därför jag slutar skriva. Jag behöver finna mig själv, och den resan kommer bli guppig och svår emellanåt. Jag vet att jag kommer hitta sidor av mig själv jag inte tycker om, men jag kommer ännu mer leta efter dom jag gillar. För jag är ganska ok. Nej, jag är fanimej fantastisk. De få som känner mig vet det. De vet att de kan vända sig till mig när som helst och jag försöker finnas där. Det jag också kommer träna på är att inte ge mig totalt för folk som inte vill det själva. Jag kan gå på vatten och genom eld för de jag älskar, men då får de fanimej försöka lite själva också.
Jag är en mycket speciell person, kalla mig gärna för skum, men det är den jag är. Nu ska jag gå ut i livet och leta efter kärleken. Jag ska glömma det som varit, glömma det som skett och glömma de som gjort mig illa. Eller kanske inte glömma, men jag ska tänka att dom inte var värda mig. Jag är värd så jävla mycket mer. För jag är så mycket mer.
Jag tror för att komma framåt måste jag sluta skriva om det som varit, och därför får bloggen vila. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Saknar den gör jag. Walentines Värld har varit en del av mig, men just nu har jag lagt den delen i byrålådan och där får den vänta lite.
Med det liv jag left, med de sjukdomar jag haft är det en skam att inte ta det livet på allvar. Allt det där har format mig, och istället för att låtsas att jag är någon annan, ska jag försöka träna på att acceptera vem jag är.
Mitt ego drömmer självklart att dagen kommer då de som nobbat/refuserat/utnyttjat mig ser vem jag är och kommer ångra sig. Då kommer jag bara le åt dom och tänka ”Din förlust, inte min”
Jag kommer ta mig ifrån mitt arbete, och jag kommer försöka skaffa mig normala arbetskamrater. Jag vill ha ett arbete där jag får visa vad jag kan, och jag vill växa som person. Det gör man inte inom kommunen. Att arbeta inom kommunen är det samma som att sakta dö ut och tyna bort. Därför ska jag ha ett riktigt arbete, en riktig arbetsgivare som inte styrs av en massa politiker som inget vett har.
Men främst av allt ska jag börja träna på att vara Walentine, en snäll man/kille/pojk som vill ha så mycket av livet och som nu ska försöka träna på att ta det. En kille som ger allt för de han älskar, men som ska försöka träna på att försöka vara mer reserverad på vilka han ger sin kärlek till. En kille som faktiskt det kan gå bra för. En kille som kan nå hur långt som helst.
Jo, livet har förändrats, och jag har börjat ta nya steg på livets väg. Just nu ensam, men inte ensam för alltid för ärligt talat: Inte fan kan man få någon snällare, roligare och mer omtänksam kille än just mig? Nä det går ju inte, så sakteliga har till och med jag börjat inse det.
Under resans gång kommer jag stöta på både hinder och hjärtat kommer bli krossat, men nästa gång ska det inte kännas som att jag var värd det, för det är den/de som inte är värda mig. För jag är värd det bästa, för jag är helt enkelt bara så jävla bäst!
Kram
/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *