Ja då var man här igen


 
Dagbok 23 juni 2012
 

Ja om sagt, man är väl patetisk…
Sedan jag bestämde mig för att lägga ner min blogg har jag haft en ständigt återkommande bloggångest, om det nu som sagt finns något som heter så. Det är ganska lustigt egentligen med tanke på att jag emellanåt låtit det gå flera månader mellan inläggen, men nu när jag bestämde mig för att inte blogga mer, ja då ville jag blogga som fan. Så då får jag väl skriva då!
Det har varit några ganska intensiva veckor för mig, både på gott och ont. Jag tänker inte så mycket gå in på exakt vad som skett men låt mig i alla fall säga så mycket som att det handlar om livet, döden och kärleken.
Tar vi livet och döden först så kan jag i alla fall meddela att jag väljer livet, och har under midsommaraftonen insett att jag nog fan får se till att stanna kvar ett tag till. För inte klarar sig världen utan Walentine?! Vem fan ska då klaga på barnvagnar och Åke Green liksom?!
Fast det var inte ett lätt val att välja. Våren har varit rent pissig för mig, och jag har nog varit inne i en riktigt djup vårdepression. Eller nej, det är egentligen fel att säga så. För min deppighet går tillbaka längre än så, men nu ser jag i alla fall ett ljus i tunneln på det hela, och nu står en annan tunnel där framför mig som kommer bestå i några jobbiga veckor av behandling och skit, men jag ska klara det! Eller jag vet att jag kommer klara det. Denna gång handlade det inte om osäkerhet på utgången, utan mer på att jag helt enkelt inte kände för att behandla mig mer, men nu jävlar tar vi den!
Kärleken då, hur är det med den? Jo tack de går kan man säga.
För några veckor sedan träffade jag på en kille på nätet från övre delen av Sverige. Sedan dess har mitt liv varit som en berg och dalbana med honom. Han är en söt, rar och snäll kille som liksom jag bär på sina demoner, även om hans demoner nog är värre än mina. Han mår emellanåt fruktansvärt dåligt och vi har funnit sätt att tillsammans hjälpa varandra. Denna kille har också, genom att helt enkelt bara dyka upp på rätt plats i rätt tid och vara den han är, hjälpt mig att lära mig att jag nog är redo för att kunna älska igen.
Om jag är kär i honom undrar du? Nej, det är jag inte, men jag tycker enormt mycket om honom, och skulle lätt kunna bli hur kär som helst fast så kommer det inte bli. Jag och han kommer aldrig inleda något förhållande. Mest för att han inte vill, och kanske är det lika bra. Fast vi skulle blitt ett bra par, den saken är klar, kanske det bästa paret vi kan tänka oss. Oavsett vad när det gäller det så har vi en nära relation och han fick mig att leva upp igen, och levt har jag gjort.
Jag har hunnit med både det ena och det andra under de senaste veckorna och det har varit nyttigt som tusan för den där rösten i mig som ständigt förklarar hur värdelös jag är har fått konkurrens nu av något annat och bättre.  För jag är inte så värdelös som jag emellanåt vill ha det till. Faktum är att jag nog är helt ok.
Ok, jag är inte snygg, men snäll är jag, och hjälpsam och jag försöker ha hjärtat på rätta stället. Dessutom kan jag gå i döden för de jag älskar och bryr mig om, och jag vill ha det till att det är bra egenskaper att ha som person. Så det har som sagt varit väldigt nyttigt för mig att ha levt lite. Jag är absolut inte framme vid något mål, men jag har insett att det kanske finns någon drömprins där ute för mig med, som jag kan älska, och som kan älska mig.
Desperat är jag inte. Han behöver inte dyka upp i morgon, eller i övermorgon, men kanske ska jag i alla fall leta lite. För vem vet vad som döljer sig där ute i den stora världen?!
Jag har så mycket mer att berätta och det kommer jag göra, men man kan nog sammanfatta mitt liv de senaste veckorna som att jag börjat leva igen. Jag som alltid har en tendens att se allt i svart eller vitt har börjat försöka lära mig att se saker lite mer blandat nu, och jag trivs faktiskt med det. Jag har fått bekräftelse av en helt underbar kille här i Göteborg, och det behövde jag, och det fick mig också att ta ett steg framåt och även om det är små steg så är det framåt jag går just nu, och det är bättre än innan då jag ständigt backade eller gick bakåt.
Så man kan sammanfatta det hela med att jag väljer livet och jag väljer kärleken och den finns där ute och för den/de som inte har vett på att uppskatta mig, ja det är deras problem. Det är dom som förlorar på de, inte jag

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *