Ensamhet och gråt

Dagbok 6 juni 2012
 

Jag ska berätta något som väldigt få känner till:  Jag gråter mycket, och har alltid gjort. Jag är enormt blödig på film, och jag bölar fullt ut när the phantom aldrig får sin Christine. Jag kan gråta när jag ser nyheter, och jag kan gråta när jag läser om saker som är fel. Sådan har jag varit sedan jag varit liten. På jobbet får jag många gånger lägga all kraft att inte gråta när någon av de gamla gått bort. Ibland misslyckas jag.
Fast de senaste åren har jag mest gråtit ensam. Oftast när jag lägger och ska sova. Då kommer det över mig, och jag lägger mig på sidan, håller om en kudde och gråter. Efter en stund kommer Zuzzi upp och undrar va jag håller på med. Då gråter jag ännu mer, bara för att hon är den ende som egentligen vet vad jag gör och sysslar med.
Jag har gråtit mycket den senaste tiden. Sjukdomen gör mig trött och matt, och jag känner att jag liksom arbetar på krafter jag inte längre har. Jag får inte behålla någon mat och fullständigt rasar i vikt. Förra veckan gick jag ner 3 1/2 kilo på 7 dagar. Inte för att det gör något, jag vill gå ner fan så mycket mer, men inte på det sättet.
De senaste månaderna har jag funderat mycket på varför ingen tycker om mig. Varför har inte jag någon pojkvän?
Mina tre senaste relationer slutade alla på samma sätt. De talade alla om för mig att jag var motbjudande, äcklig, vidrig, etc etc.
Efter ett tag tror man på sånt, och man gör det till en sanning. Numer mår jag illa av min egen spegelbild. Jag mår illa när jag ser på mig, och jag får panik om jag vet att det finns kort på mig.
Jag tror jag är en person med stort hjärta. Jag har alltid försökt hjälpa folk, vänner och ovänner, människor som jag inte ens känner. Jag försöker sträcka ut en hand och vara den som inte är som andra. Den som vill visa att han älskar.
Jag har insett att som bög verkar det vara en felaktig väg att gå. För bögarna ser på mig, och vänder bort huvudet. Sedan kan jag stå där, hur snäll som helst, men jag står där ensam.
Det är många gånger i mitt liv som jag bestämt mig för att ändra på mig. Sluta bry mig, sluta vara snäll och istället rikta in mig på mig själv. Fast är det en bra idé egentligen? För jag tar ju bort den jag är, och har jag någonting då att erbjuda? Nej, det har jag inte.
Så mitt liv består av en samling hopp. Om att någon gång i mitt liv få träffa någon som Maria igen. Hon såg mig  för den jag var, och hon verkade tycka om det.
Vi satt på plats H15 – H16 på teatern i London den dagen hon berättade att hon var gravid.  Snart kommer jag sitta där, på samma plats igen. The Phantom kommer än en gång förlora sin Christine och musikalen kommer vara som vanligt, men Maria finns inte mer, och barnet finns inte mer. Jag blev kvar och har sedan dess försökt hitta den där kärleken igen. Den där kärleken som gör att man smälter när man pratar med varandra. Den kärleken som finns där emellan två personer som älskar varandra men framför allt tryggheten att veta att någon bryr sig lite mer än alla andra.
Jag vet inte varför jag känner mig så ensam just nu, eller just nu är fel. Jag har varit ensam i flera år nu, och börjar väl så sakteliga inse att kärleken är bortblåst. Vänner har jag väl, en del bra, en del underbara och en del man knappt kan kalla vänner. Jag tvekar inte på några av doms vänskapskärlek, men jag vill ha något mer.
Jag vill dela mina känslor med någon. Jag vill känna den där känslan att någon älskar mig mest. Att jag är mest viktig, och att jag är den som betyder mest.
Men för mig är det nog försent. Ingen vill ha en tjock, ful bög, som dessutom inte är frisk. Nej, jag är förpassad bort från kärlekens land, och får stå kvar i ensamhetens.
Kanske borde jag se det som deras förlust, de som aldrig velat se förbi utseende fast vad hjälper det mig.? Min ensamhet försvinner inte av det.
Mitt självförtroende är fullständigt i botten. På jobbet gömmer jag mig bakom en fasad av att vara tuff och hård, men hemma kommer den rätta personen fram. Där är jag svag, och visar jag mig bland andra blir jag ännu svagare. Så har mitt liv sett ut länge nu, i en allt snabbare nedåtstigande spiral.
Men kärlek kommer jag inte finna mer, för jag är väl inte värd det. Kanske skulle jag ge mig av från där det finns människor. Ibland drömmer jag om det, att leva helt ensam någonstans där det inte finns anledning att bli deprimerad över att ingen ser en och ingen vill ha en. Kanske skulle jag där inte känna mig så fruktansvärt ensam. För ensam är jag, och jag kommer dö ensam. Det känns hårt att inse att man aldrig mer komma vakna upp bredvid ens partner.
Nu ska jag försöka sova lite. Krama min kudde tills Zuzzi kommer. Den enda varelse som älskar mig, men hon kan aldrig säga det.
 
 

Bookmark the permalink.

2 Responses to Ensamhet och gråt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *