Då har det börjat


 
Dagbok 29 juni 2012
 

Trots att det bara gått en dag är jag redan trött och sliten, det är som att kroppen skriker att den inte vill mer, men vem orkar lyssna på sin kropp?
Jag ska klara det här! Eller jag vet att jag ska klara det här, för jag ska ju börja leva ju. Fast trött kommer jag vara, och känna mig ännu mera ensam, men det får gå. Det är väl priset man får betala för att man ska…..ja nånting.
Det har annars varit en helt ok vecka. Jag har jobbat och donat och fått en hel del gjort faktiskt. Jag trivs med mina kontorsuppgifter fast å andra sidan hade jag inte orkat med att göra något annat. Kvällarna har jag tillbringat med att bara slappa och det har varit skönt. Det är enormt skönt att kunna slappa för att man vill, och inte för att man måste.
Fast igår tog jag mig och Henke till Liseberg och käkade smörgåsbord, det var mumsigt. Hela dagen mumsade jag faktiskt. Jag inledde onsdagen med hamburgare, sen pizza till lunch och sen smörgåsbordet. Jag passade helt enkelt på, för framöver kommer jag inte klara av att äta något direkt alls, så nu vill jag inte se åt skräpmat på ett tag.
Den där vändningen jag pratade om i lördagsnatt håller i sig, och jag känner mig starkare. Det är skönt när den där femkronan verkligen ramlar ner, och man känner sig nöjd med att bara få acceptera saker och ting utan att för den skull analysera sönder det. Man inser att man saker är som de är, och de kommer inte ändra sig förrän jag ändrar mig, och då är det bara att ändra sig helt enkelt.
Jag tror jag har någon form av framtidshopp faktiskt. Ett hopp om ett bättre, roligare och annorlunda liv. Jag känner verkligen att jag nått vägs ände i hur jag lever idag, och därför måste en förändring till. En förändring som bara kan göra mig gott.
Idag, torsdag, inledde jag dagen med möte om Bemanningen. Det var mest arga enhetschefer där och jag var lugnast av alla tror jag 😀 Jag tyckte faktiskt synd om de som ansvarar för bemanningen. Det är inte deras fel att saker blivit som de blivit, och alla vet vems felet är, men ingen säger det högt. Som det varit i den stadsdelen i alla år. Vissa där är skyddade som om de vore Jesus.
Kvällen tog jag det lugnt på och hade senare rekord i okoncentrerat telesamtal med Daniel. Vi talade i 1 1/2 timme men inte ens under pistolhot skulle jag kunna redovisa vad som sagts. Daniel var lite speedad idag så från och med nu heter han Balder, men de va kul att prata i alla fall. Tiden går snabbt med Balder 😀
Egentligen borde jag sova för längesen men kan som vanligt inte. Sömnproblemen är något jag tagit upp med min doktor, men de enda de erbjuder är massa insomningspiller och annat men jag vägrar. Då sover jag hellre dåligt kan jag bara tala om. Jag känner dessutom på mig att det snart kommer bli bättre även på den fronten. De e ju inte direkt första gången i mitt liv jag genomgår kriser av de här slaget. Ja, det kommer bli bättre bestämmer vi.
Jag funderar mycket på HBTQ just nu och så sakta känner jag att jag vill in i debatten igen, men inte utifrån rättigheter utan mer utifrån hur vi HBTQ personer behandlar varandra. Det är något sjukt i svenskt gayliv, och det stinker från alla håll.  Dessutom borde den största gruppen på QX heta ”Vi som är självdestruktiva och enbart har vår läggning som enda identitet”. Ja det är sorgligt att se, men men det blir kanske så, ja vet inte.
Fast det skulle vara kul att bråka lite igen, och så kanske det blir, men först ska jag klara av de närmaste veckorna med allt var det innebär. Det kommer bli tufft men ensam är ju stark säger man, och det här ska jag klara av ensam.
Nu ska jag snart försöka sova lite. Doktorbesök i morron bitti och sen jobb om jag orkar, fast det måste jag göra. Har en hel del att göra, så det är bara att bita ihop och se glad ut 🙂
Fast det är inte så svårt, jag känner mig ganska glad. Trött, sliten men glad.
Nattis alla

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *