Att vilja leva

Dagbok 6 juni 2012
 

En vän är här och hälsar på, en vän jag träffar på riktigt för första gången. Det känns bra, riktigt bra. Det är ju så att innan man ser en person är det omöjligt att veta hur man funkar ihop, men här fungerar det hur bra som helst känns det som. Våran korta vänskap har varit enormt intensiv och det känns som att vi redan vet många av våra fördelar och nackdelar. Därför har det varit enormt givande att ses.
Han sover nu, men jag kan som vanligt inte sova.
Mina sömnsvårigheter börjar bli löjliga nu. Jag kan omöjligt somna och jag vet inte riktigt hur jag egentligen orkar, för jag borde vara som en zombie.
Jag funderar mycket nu. Ensamheten som jag skrivit om så mycket, den finns där hela tiden. Längtan efter en kram och en bekräftelse, ja den finns där med. Det känns som att jag för varje dag nu, allt mer inser att min framtid kommer bestå utan det. Jag lever ett liv där jag enbart har min insida att erbjuda, men den duger inte och jag kommer inte långt med den.
Något annat jag funderar på är varför jag kämpar och slåss emot sjukdom efter sjukdom. Folk säger till mig att, ”Det är väl klart att du ska”, men är det verkligen så klart?
Varför är det så jävla fel att få sätta ner foten och bara säga, ”Det räcker nu”.
Jag har varit sjuk till och från i 17 år nu, räcker verkligen inte det? Är det verkligen för mycket begärt att man då kan få slippa undan? Varför är det så farligt och så hemskt att säga orden ”Jag vill egentligen inte leva längre”?
För det är då alla kommer springandes med kommentarer om ”Det har du visst”, men jag får aldrig några direkta svar  på vad det exakt är som gör att jag ska fortsätta med den här skiten.
Är det ett liv i kärlekslöshet jag ska se fram emot? Eller är det ett liv utan utbildning? Kanske är det ett liv med ett arbete där jag inte utvecklas? Det är ju där jag är idag, och har stått i så många år.
Varje gång jag försökt ändra på något har ”sjukdomen” slagit till och tagit ytterligare en del av mig ifrån mig. Jag kommer ut på andra sidan som en lite svagare människa, med mer ont och mindre kraft.
Så för mig blir det väldigt svårt att säga att ”klart vi kör den här behandlingen också”, för jag hittar faktiskt inte riktigt orken längre, eller inspirationen, eller kraften.
För djupt inom mig finns det en röst som säger till mig att denna omgång kanske inte kommer lyckas, och samma röst säger allt oftare ”Kanske lika bra det”
För de som inte suttit i min sits låter det säkert förjävligt, men för mig blir det allt mer rösten jag vill höra på.
Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för vägen till döden, och på den har jag stått i halva mitt liv. Det vore faktiskt skönt att slippa den vägen nu, och om så är, komma fram till målet
 

Bookmark the permalink.

One Response to Att vilja leva

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *