Att bryta sina mönster


 
Dagbok 23 juni 2012
 

Jag skriver ofta om att jag inte är nöjd med mitt liv, ja det är väl egentligen det jag skriver mest om när jag tänker efter.
Det finns ganska mycket i mitt liv som jag avskyr, och det finns mycket i mig själv som jag föraktar. Jag har också alltid vetat att den enda som kan förändra det är jag själv, men har inte vetat riktigt hur jag ska gå tillväga.
Inatt efter att jag bloggat gick jag och lade mig, men sova kunde jag inte. Jag låg och tittade upp i taket och funderade på människor man haft i sitt liv, och som man har. Många saknade man, en del saknade man inte alls, och andra var man glad att man slapp. Det är väl så för alla i livet att vissa kommer och går, andra består.
Jag tänkte mycket på dom relationer jag har med människor idag och hur dom är. Jag har insett den sista tiden att jag har många fina vänner här. Jag som alltid känt mig så ensam har fått bevis på bevis på att det finns människor runt om mig som finns där för mig när saker känns jobbiga. Människor som ställt upp och lyssnat och som bara låtit mig gråta eller berätta eller skälla eller vad jag nu behövt. Det kändes bra att känna det, att jag har såna vänner. Man säger ju ibland att man inte ser skogen för alla träd, och det uttrycket stämmer bra på mig.
Jag har alltid haft svårt för relationer, mycket på grund av mitt taskiga självförtroende. Jag har gång på gång lyckats hamna i situationer när jag är högst älskad, men ändå inte älskad. Jag får någon blandning av vänskap och förhållande relation och det tar på en har jag insett för man blir så väldigt lätt bortplockad när någon bättre dyker upp. Sedan efter det minskar vänskapen och blir till slut ingenting. Det går från enormt intensivt till att tala senare och senare på kvällarna, eller mindre och mindre. Till slut finns ingenting kvar.
Det där tänkte jag på när jag låg och tittade i taket, och jag insåg att det faktiskt är dags för Walentine att ta för sig lite. Jag kan inte rädda världen!
När jag var hos kuratorn förra veckan tyckte hon att jag skulle skriva något om hur jag ser på mig och mitt liv. Det jag skrev blev detta….

Vägen jag fått gå har alltid varit krokig.
Den har bestått av berg och stenar,
och de har alla varit i vägen
I vägen för mig att nå mina drömmar
Det är så ofta jag försökt hjälpa andra nå deras mål,
och så ofta har jag försökt hålla dom kvar på deras väg.
Min egen glömde jag av emellanåt av,
så min väg blev tom.
På samma sätt som mitt liv blev tomt
Mitt liv har alltid varit krokigt.
Nu är det bara uppför.
Uppför mot en plats jag aldrig kommer nå.
Uppför mot en plats jag bara kan drömma om.
Mina drömmar blev aldrig förverkligade,
istället blev mitt liv ett kaos av lögner och svek från andra
Fast drömmarna finns där långt inne,
inne i ett allt hårt skal.
Ett skal som gråter inombords,
men som aldrig släppt ut något.
Men skalet börjar ge med sig,
och nu finns det snart inget som håller gråten kvar.
När skalet spricker kommer jag gå under.
Jag kommer skrika mig till sömns ensam
För ensam är jag, och ensam kanske det är bäst att jag är
För ingen vill ha någon som inte kan nå sina drömmar
Jag har alltid älskat, men aldrig blivit älskad
Mig glömmer man snabbt, eller så tar man mig för givet
För man vet att jag aldrig når mina drömmar,
och man vet att jag alltid finns där
Men jag kommer inte alltid finns där,
i mig växer döden, och med den slutet
Jag längtar så till slutet, och jag längtar så till döden
Då får jag ro, och då får jag frid.
Snälla någon ge mig frid!

Så skrev jag då, och det är ganska deprimerande text inser jag så här efteråt. Jag längtar inte till slutet längre, men jag längtar däremot efter ett liv som inte ser ut som det jag har nu. Jag måste bryta mina mönster, och jag måste börja ställa krav på mig själv och andra. För Walentine är värd så mycket mer än den som blir degraderad så fort någonting bättre kommer. Jag ska försöka intala mig det, att jag är värd mer.
Kärleken för mig har alltid tyvärr varit det samma som att förlora något. Förlorar jag inte den jag älskar, så förlorar jag min egen värdighet.  När jag ser tillbaka och tänker på vad folk sagt till mig genom åren blir jag så arg på mig själv för att jag tillåtit det. Att jag sänkt mig till en sådan låg nivå att man kan säga vad man vill till mig, det är både sorgligt och hemskt men jag kan inte lasta någon annan än just mig själv. För det är jag som tillåtit det.
På samma sätt är det jag som inte vågar ge mig hän åt kärleken. Mitt eget dåliga självförtroende gör att jag inte tycker att jag är värd någon omsorg eller kärlek. Kan jag inte ge, finns jag inte. Så har det varit för mig.
Jag ska vara den starka, den som har svaren och den som ger stödet, men jag har inte förväntat mig något tillbaka fast det stämmer ju inte. För stöd har jag velat ha, men inte fått.
Jag insåg inatt att jag inte kommer vara samma person om ett tag. Jag är i en förändring, det känner jag i hela min kropp. Jag vill möta demonerna nu och be dom dra åt helvete och jag vill gå vidare. Jag vill ha ett liv där jag kan bli älskad, och jag vill ha ett liv där jag har relationer som det inte finns en massa frågetecken runt.
Det kommer kosta mig, det vet jag. Flera av de i mitt liv idag kommer inte finnas kvar då när denna resa är över. De kommer antagligen inte vilja ha den ”nya” Walle, men då får det bli så.
Jag har aldrig trott på att jag är så viktig för någon, det där är mest något folk säger till mig har jag känt. Det är säkert fel att känna så, men folks beteenden visar på att jag kanske känner rätt.
För jag vill känna mig glad igen, och jag vill känna mig stolt över den jag är. För jag är en bra person. Spännande kanske jag inte är, och det är väl synd, men jag tror att min omsorg över andra är viktigare. Jag tror att mitt sätt att försöka ställa upp är något som är bra att ha och det gäller även om det är pojkvänner eller vänner.
Det var mycket tankar som for i skallen inatt, och det var skönt. Jag önskar att jag hade haft någon att dela dom med då, men det har jag inte idag. Jag önskar att jag hade haft någon att krypa nära, känna värmen ifrån och sedan somna intill, men det har jag inte. Jag önskar att jag hade haft någon att vakna bredvid och kanske ge frukost på sängen till, men det har jag inte. För än saknar jag det där lilla extra, det som gör att folk faller för mig, men jag ska försöka hitta det. Jag ska försöka bli den som en dag får ha någon som älskar mig. För jag vill bli älskad. Jag är en person med så enormt mycket känslor inom mig, och ingen i mitt liv idag vill ta emot dom, men kanske en dag blir det annorlunda.
 
 

Bookmark the permalink.

One Response to Att bryta sina mönster

  1. Pingback: Walentines Värld » Wow, en podcast!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *