Söndag, tröttdag, tråkdag, menlös dag

Dagbok 28 maj 2012

Så var det snart måndag igen, men allt roligt som det innbär….
Har haft en ganska menlös söndag egentligen. Har mest tillbringar tiden med att gå och vandra och fundera.
Pratade en stund med Markus, och funderar allt mer på om Norge ska bli mitt hem ett tag framöver.
Bilderna han lagt upp på Facebook är fantastiska och jag skulle älska landskapet, och jag tror jag skulle kunna tycka om att bo långt ifrån storstäder och bögar som runkar till sin egen spegelbild.
Lika väl som jag sitter i ett hus i Göteborg och saknar någon, ja lika gärna kan jag göra det i en stuga för mig själv.
Nu är det ny vecka med strålning, jobb, strålning, jobb och så lite strålning. I morgon ska jag bråka lite med folk, det ska iofs bli lite roligt.
Känner att varje vecka är den samma som innan, inte mycket händer direkt. Livet står still, men känner allt mer att det snart kommer snurra lite snabbare.
Efter att jag gick och lade mig igår funderade jag på detta med att just stå still, och hur det kommer sig att det blir så. Några direkta svar fick jag inte, men jag tror kanske att jag någonstans där framme ser någon form av ljus. Om det är ljuset från döden eller livet vet jag inte, men något är det.
Ska göra om mig hemsida lite mer har jag bestämt. Regnbågens land, ja det landet har jag lämnat. Gayvärlden och dess invånare kan fara åt helvete rent ut sagt.
ELler vad är egentligen gayvärlden? Är det dom som firade Loreen inatt mer än alla andra? Eller är det dom som måste tillhöra QX-världen? Eller är det dom som ständigt letar efter den där fotomodellen dom kan sätta på, eller bli påsatta av, vilket resulterar i att när dom är 50 så kommer dom se ut som en broiler som vill va 28 men ser ut som 78 bakom solbrännan som 10 timmar om dagen ger i solariet?
Eller är det bara en grupp människor som älskar att tycka synd om sig själva samtidigt som de fullkomligt älskar att springa på Pridefestivaler där de kan få skrika ut sin ångest över sin utsatthet, samtidigt som de, medvetet eller omedvetet, krossar alla runt om sig i sin egen egocentriska självbild?
Ja, jag vet inte.
Tillhör jag gayvärlden? Den frågan ställer jag mig ganska ofta. Jag har inga homosexuella vänner, inga homosexuella jag umgås med, och har egentligen ingenting längre med homosexualitet att göra. Min läggning och mina begär är sedan långt tillbaka bortträngda och jag vet med absolut säkerhet att jag aldrig kommer ha sex med en av manligt kön igen. De ”möten” jag haft går knappast att kalla för sexuella, och driften man har kan man ta hand om på annat sätt, även om jag i ärlighetens namn slutat med det också. Jag är väl helt enkelt bara asexuell.
Jo, det vore skönt att flytta till Norge, eller till någon annanstans. Då kanske jag kan börja om och lämna de saker bakom mig som jag inte vill ha med att göra.
Allt i mitt liv är inte dåligt, det ska tilläggas. Jag har några jag bryr mig om, och dom kommer jag ha med mig i hjärtat tills de inte vill det längre.
Henke mest av alla. Ingen på denna jord älskar jag så mycket som honom, men det är som det är mellan oss, och kanske är det dags att jag försöker hitta det vi inte kan ge varann hos mig själv istället. Jag älskar att leva med honom, men samtidigt blir det en påminnelse om något jag inte har.
Nu kommer sommaren, och den kommer inte skilja sig så mycket från övriga tider på året. Sen kommer hösten och i sep åker jag med Daniel till London. Det ser jag fram emot. Han är rar Daniel, och rolig och lika fantastiskt värdelös som jag på att ta emot komplimanger eller vänlighet. Alltid har det funnits någon där som svikit oss. Tänk om vi kanske kunde lära varann att det finns goda människor.
London kommer vara underbart, så som London alltid är.
Kanske kommer jag inte bo i Göteborg då, kanske kommer jag göra det. Vad livet har där framme vet jag inte, men jag vet att jag kommer hoppa på första bästa tåg, och jag tror inte jag kommer komma tillbaka.
För som jag skrev häromdagen är det just det eller döden som är kvar, och jag vet inte om jag känner för att välja döden.
Men först ska den förbannade strålningen blir klar. Sen ska jag jobba med mig själv och min kropp. Inte för andra, inte för bögjävlarna, utan för mig själv.
Jag är viktigast, ingen annan. Jag är den som ska leva med mig, det har minsann alla runt om mig visat på alla möjliga sätt. Ska jag göra det, ja då fan ska jag göra det rejält.
Och förlusten är deras, inte min. Det är dom som missar en toppenkille.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *