Rapport från kanten på ett stup

Dagbok 27 maj 2012
 
 
 
 
 

Sen lördag natt, eller morgon, och jag kan inte sova. Inte en helt ovanlig sak i mitt liv. Somnar jag inte direkt, är det ingen ide att jag försöker sen.
Inatt gav jag upp och satte mig att redigera lite, och nu skriver jag här.
Fick åka till jobbet idag, trots att jag är sjukskriven. Det är helt sjukt egentligen, jag ska göra 15 timmar per vecka under vardagarna. Denna vecka har jag varit på jobbet över 50, och är ändå inte klar med hälften av det jag ska göra. Efter onsdag blir det förhoppningsvis lugnare, men man vet aldrig.
Jag tror aldrig jag känt en sådan vilja till förändring som jag gör nu. Känslan och viljan att vilja bryta upp, gå bort från allt jag hatar. Bort från Göteborg.
Ja, jag vill härifrån. Bort frånt allt. Jag vill starta om, hitta en ny punkt i mitt liv. Ett nytt sätt att leva, och ett arbete där jag känner mig hel. Det drömmer jag om. Det och någon att hålla om. Vänner som bryr sig, vänner som finns och inte bara på Facebook. Människor omkring mig som är där när jag behöver det.
Jag funderade lite på när jag fick en komplimang senast. En sån där ni vet, bara kommen från luften men som gör en så glad. Jag kunde inte komma på när det hände senast.
När blev det så? När blev jag den självklara:. Den man kunde skratta åt, fnysa åt eller förnedra? Vad hände som gjorde att mitt liv blev som det blev.
”När jag tänker på dig, äcklas jag”
Så rätt han hade, så sann han var och så djupt hans ord satte sig. Inte bara han äcklades, jag lika mycket av mig själv. Sedan dess är hans ord min sanning. Jag är äcklig, jag är motbjudande och jag är vidrig.
Kärleken stängde jag av och jag inser ju äldre jag blir, att jag aldrig mer kommer finna den. Kärleken är inte för mig, den är för andra. Strunts samma hur stort mitt hjärta är och strunt samma hur mycket jag har att ge. När man ser mig ryggar man tillbaka. Liksom Quasimodo i Ringaren från notre dame skrämmer jag folk ifrån mig, och sorgen inom mig blir bara större.
Jag drömmer ibland om att någon bara kunde säga ”Jag är så glad att du finns”. Jag drömmer ibland om att någon bara kunde visa att jag för dom, honom eller henne, var viktig. Att jag gjorde deras liv mer fyllt av glädje och kärlek.
Jag drömmer att krama någon, att hålla om någon. I vår värld där mys är det samma som sex passar jag inte in längre, men jag drömmer om det i alla fall. Sakta men säkert går bilden upp, sanningen, att det aldrig kommer ske mer. Kanske borde jag söka lyckan bortifrån kärleken. För ärligt, hur kul är jag? En deprimerad kille som aldrig vågar hoppas på någon eller något. Han som alltid fått stå tillbaka.
Så har det ju alltid varit. Jag är den som under en period alltid blir så viktig, men när människan bredvid mig hittar någonting bättre, så är det slut. Kvar står jag, på samma plats och i samma djupa håla.
Jag vet att jag har så mycket att ge. Jag vet att jag är begåvad med en hjärna som skulle kunna prestera så mycket mer än den får göra, men chansen har aldrig getts mig.  Det är också något jag behöver ändra på. Jag behöver känna tillfredsställelse med mitt arbete och mitt liv. Jag behöver utmaningar för att orka med och sådan har jag alltid varit.
Jag dejtade en tjej.
Nej, jag är inte hetero, knappast heller bisexuell, men jag tänkte att jag kanske kunde bli lite lycklig i alla fall. Tjejer verkar ha lättare att se mig bakom mitt vanställda ansikte och kropp. De brukar gilla mig. Så kanske kunde det, tänkte jag, i alla fall bli en möjlighet till någon som faktiskt tycker om en lite. Någon som skiter i det där att jag inte ser ut om Brad Pitt, George Clooney eller vem fan man nu tycker om.
De va en trevlig dejt. Vi snackade och hade det allmänt kul och vi kommer träffas igen, men visst är jag rädd för vad som komma skall. För jag vill inte göra henne illa, och jag vet ju vad jag egentligen vill ha, en kille.
Jo, jag står vid det där stupet nu som jag talat om så många gånger. Där nere ligger framtiden och väntar. Blir den bättre då? Ja, det vet jag inte.
Ett liv i ensamhet är jag beredd på, men resten då?
Betyder resten något? Ja, det gör det.
Nu är klockan 4 och jag kan fortfarande inte sova. Det blir en lång natt, och en trött dag. I morgon tror jag att jag åker till mitt ställe på Styrsö och sätter mig lite och gråter.
Jag gråter mycket nu, varje dag, flera gånger. Sedan torkar jag tårarna och låtsas som att inget hänt. På jobbet är jag tuff och hård, och väldigt få verkar ha hjärna att se igenom det. Hemma när jag är ensam så kommer det.
Ensamheten, tomheten, sorgen, sen kommer tårarna.
Kanske är jag bara patetisk, kanske är det så att jag bara är äcklig.
Kanske talade han sanning för 8 år sedan. Kanske sade han det som andra före och efter inte vågat.
”Hela du äcklar mig”
Följer tankarna med när man hoppar eller glömmer man dom.
Finns dom i den där framtiden man så mycket drömmer om att få?
Jag vet inte, men jag hoppas jag slipper dom.
 
 
 
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *