Några ord från en annan sida

Dagbok 25 maj 2012

Ja, som jag nämnde häromdagen, jag lever, men det är väl inte så mycket mer. Livet fick en liten abrupt vändning för några veckor sen och det har krävt mycket tid och kraft ifrån mig. Samtidigt har jag mer att göra än någonsin på jobbet, vilket iofs är kul. Utan det hade jag inte stått ut just nu.
Jag fick nya arbetsuppgifter av mina chefer. Lite mer adminjobb och kulturjobb. På grund av olika omständigheter har jag varit totalt begravd i ungefär allt, men jag klagar inte. På jobbet kan jag koncentrera bort illamåendet och slipper känna mig som skit.
Det var lite protester i början, men det har lugnat sig faktiskt. Den kvinnliga avundsjukan verkade stanna upp, vilket jag tackar för.
Annars går väl livet i ingen riktning alls.
Innan det här inlägget läste jag igenom en del av sånt jag skrivit om mitt privata liv de senaste åren. Någon direkt rolig läsning är det inte, och jag märker hur ofta jag kommer till det där med döden.
Den nämns mycket här, hos mig. Döden alltså.
Kanske för att jag har den ständigt närvarande. På mitt jobb kommer den ganska ofta och tar med sig någon av mina gamla, och mitt privata liv har också handlat mycket om att hålla den på avstånd. Det har i sin tur gjort att jag har en sliten kropp där utseendet får stå tillbaka för det mesta annat.
Fast samtidigt är det nog så att jag vill ha döden där.
Det är ofta jag talat om mitt meningslösa liv, ett liv där jag känner fullständigt vemod mot ungefär allt. Jag har stannat upp, stått kvar och aldrig gått vidare mer känns det som. Den känslan har jag heller aldrig kommit ur. Jag står där en, ensam, så fruktansvärt ensam och ensamheten håller mig i järngrepp.
De senaste åren har jag allt mer vänt min rygg mot det som kallas för ”Gayvärlden”. Jag har haft mindre och mindre kontakt med människor som är som mig, för jag inser allt mer hur vidrig den världen är.
Det finns inga som är så bra på att trycka ner bögar som dom själva. Deras utseendefixering när nära inpå vidrig, och såna som jag, tja vi drabbas av den.
Problemet är bara att jag inte tycker att de där i min ålder som springer omkring med för tajt tröja på sin är speciellt intressant. Det skriker en blandning av hyckleri och patetiskt försök till att bli ung igen.
Jag vill inte bli ung igen, däremot inser jag att jag missade så mycket. När jag skulle vara ung sörjde jag Maria, och sen blev jag sjuk. Helt plötsligt skulle jag vara vuxen, men fick aldrig växa upp. Startbanan till vuxenlivet blir väldigt kort, och det kan jag sakna.
Ja, döden finns där, och den skrämmer mig inte. Ibland vill jag dö, ganska ofta faktiskt. Jag kan inte säga att jag har några direkt planer på att dö, men skulle den komma vet jag inte om jag skulle hindra den längre.
Jag vill så gärna ha någon att älska. Någon att ta hand om, att krama om, att hålla om. Någon som inte bryr sig hur jag ser ut, men som faktiskt ser att där inne i mig finns faktiskt en helt ok kille. Någon som vill krypa upp och somna på min arm. Ja någon som faktiskt menar de där när dom säger att ”Jag är så trött på gayvärlden”.
Den drömmen kommer aldrig bli sann igen. Jag fick min chans till kärlek, och den dog och i mitt fall var det bara en gång. Ensamheten blev min lott.
Ibland säger folk till mig, ”Men Walle du är väl inte ensam, du har ju massor med vänner!”
Har jag! Vilka då? Vilka ringer när det gäller mig? Vilka frågar egentligen hur jag mår?
Jo visst, jag kan ringa nu och gå ut inom 10 min. Jag kan ringa i natt till några, men samtalet kommer inte handla om mig, det gör det aldrig.
Sedan när vi varit ute, går jag hem till mig ensam. Zuzzi kommer upp och jamar och lägger sig bredvid för hos hennes husse behöver hon aldrig konkurrera.
Så har mitt liv sett ut i flera år, och ju mer jag sjunker in i dessa tankar, desto mer ser jag inte det positiva, och desto mer behandlar jag min kropp fel.
Visst, jag vill inte låta som att jag minsann alltid är en person som ser människan. Nej, vi är alla mer eller mindre utseendefixerade, men i mitt fall verkar aldrig det där andra lysa igenom. Jag är ful, och fortsätter att vara ful.
Ensamhet är svårt. Kanske får jag skylla mig själv. Kanske ska jag starta upp mitt konto på QX igen på riktigt, slänga upp lite bilder på kuken och skriva ”Söker va fan som helst”. Kuken min är ju helt ok, kanske ska jag locka sällskapet med den?
Nä, de e inte jag, kommer aldrig bli jag, och jag vill inte vara sån heller.
Det roliga, eller ironiska, är att jag emellanåt möter människor i mitt liv som faller för mig. Inte alltid, eller det sker aldrig, som sexuellt föremål men på andra sätt. Jag har en arbetskamrat som heter Amal, ibland säger hon ”Du är så söt Walle” eller ”Du är så rolig Walle”, och så ler hon. Jag rodnar alltid när hon säger de, för jag vet att hon faktiskt tycker att jag i mitt hysteriska fjolleri med deppresiva tankar faktiskt menar det. Hon är rar Amal, och hon har en lika go kompis som också jobbar där som heter Amira. Dom två gör det lite lättare att stå ut. Tyvärr är jag inte stark nog att säga till dom att jag uppskattar våra samtal, så jag får göra det här istället.
Jag vill hoppa från det där stupet nu. Just bara för att se var jag hamnar. Jag vill vara så mycket, men blev ingenting och jag tror att jag nått en gräns nu.
Varför åker jag fram och tillbaka till sjukhuset för att bota en sjukdom som kan ta död på mig, när jag ändå är mer eller mindre levande död? Vad är det för mening med mitt liv? Den frågan vill jag ha ett svar på.
Jag hoppas att jag kommer finna den, för kanske då kommer jag också finna det jag så gärna vill ha: Någon att älska, och som kanske i alla fall tycker om mig litegrann.
Sommaren står för dörren, och medan svensken ligger är Walle hemma. Ännu en sommar där djävulen i mitt bakhuvud kommer tala om för mig hur värdelös jag är. Där allt dystrare och mörkare tankar kommer över en, och där jag allt mer kryper in i mig själv där bara jag finns.
Jo, ibland saknar jag döden, kanske mest för att jag allt mer inser hur tomt det skulle bli i kyrkan. Hur få som skulle komma, och hur få som hade reagerat på något annat sätt än ”jaha, va tråkigt”.
Kanske är det just det som är min dröm, att få vara någons nummer ett för i alla fall ett tag.
Men den drömmen blir allt svagare, istället kommer mörkret allt mer över mig, och mörkret kväver allt

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *