Svart

Dagbok 7 februari 2012


Min älskade Zuzzi blev opererad igår. Hade en knöl som togs bort, och vi passade också på att rensa bort lite tandsten.
Det var en mycket orolig husse, jag alltså, som kollade telefonen var tredje sekund på jobbet igår, medan Henke var på djursjukhuset med henne. Själv klarar jag inte av det där riktigt. Jag var hysterisk nervös för att något skulle bli galet eller att de skulle hitta något illavarslande. Nu verkar det ”bara” ha varit en cysta och i övrigt hittade om ingenting mer.
Väl hemma från jobbet mötte jag Henke och Zuzzi som kommit hem strax innan och Zuzzi hade nyss vaknat upp från narkosen.
Alla som sett en katt som nyss vaknat upp från en narkos vet hur fruktansvärt konstigt dom beter sig. Man tycker ju att man borde ligga ner och sova, men inte katter inte. Istället går dom omkring bara. De ramlar ihop, reser sig och går igen, och dom fortsätter gå även om det står en dörr i vägen.
Framåt 21 tiden på kvällen piggnade hon till och åt lite, sedan blev hon allt piggare.
Idag tisdag väcktes jag av Zuzzi som ville kela klockan halv fem på morgonen. Jag lade mig på sidan och Zuzzi kröp alldeles nära.
Sedan låg vi bara där och när jag pussa henne på huvudet och sade ”Jag älskar dig sötnos”, svarade hon med ett ”mjau” och sedan somnade jag om.
Älskar min katt mer än allt annat på denna jord. Hon är mitt husdjur, min bästa vän och mitt allt. Utan henne skulle jag själv inte orka leva, så är det.
Mitt liv består numer enbart i att lägga upp det så jag orkar jobba. Resten av tiden går åt till att försöka att inte ge upp på grund av smärtorna i foten. De blir nu värre för varje vecka som går, och jag är ärligt orolig för att cirkulationen börjar ge upp.
Jag har noll socialt liv, och ingen verkar direkt bry sig heller. Jag pratar med några arbetskollegor på kvällarna ibland, men träffar ingen annan förutom Henke och så Zuzzi. Skulle gått ut med några kollegor i lördags men foten höll inte, så jag satt hemma.
Jag har slutat kontakta folk för jag är trött på att höra ”Vi kan ju höras i veckan”, så jag skiter i dom. Jag är fascinerad över hur mycket folk har att göra när jag ringer, men hur mycket tid de har över när de själva har problem.
Därför älskar jag Zuzzi mer än vad som antagligen är normalt. För hon bryr sig inte om jag har ont, men hon bryr sig om mig. En villkorslös kärlek är det, utan krav.
Tänk vad som blev av mitt liv, det blev ett liv där drömmarna gick åt helvete och där det enda som är kvar är döden. Hoppas den inte dröjer för många år

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *