Att vara en bråkstake

En personlig betraktelse över sig själv och sitt jobb
Idag på vägen hem från jobbet ringde en person från facket. Anledningen är ett brev jag skickade till dom angående en hel del stora frågetecken jag haft när det gäller införandet av Optimerad Bemanning som jag skrivit om mycket den senaste tiden. Efter samtalet satt jag på bussen och funderade lite, och livet, om mig själv och mitt jobb.
Låt mig direkt säga en sak när det gäller mitt arbete. Det finns många, väldigt många, som avskyr mig i huset jag jobbar på. En del spelar väl inställda till en, andra vägrar till och med och hälsa. Jag bryr mig inte om dom, det kan jag direkt säga. En vuxen människa som lägger sig på en sådan nivå är inte värd att lägga ner energi på. Smuts under naglarna förtjänar mer uppmärksamhet, och visst är det ju också så att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag lägger hellre ner energi på dom som tycker om mig, och som jag tycker om. Det blir helt enkelt en gladare energi av det.
Då är egentligen saken mer intressant när det kommer till relationen till min arbetsgivare.
Fast vem är min arbetsgivare kan man då fråga sig. Jag arbetar inom Göteborgs Kommun och sedan i en av stadens stadsdelar. Vidare är jag anställd i en del av den stadsdelen och har en hel rad med chefer. Närmast är självklart mina enhetschefer, sedan finns en verksamhetschef, sen en sektionschef och högst upp en stadsdelschef. Ja sedan har vi ju politikerna men där kan man ju ganska lätt konstatera att dom är så borta så det är fantastiskt att de hittar rätt mötesrum till deras sammanträden.
Jag har alltid haft en speciell relation till mina enhetschefer. Jag har alltid varit den som varit ”den jobbige”. Den som inte ger sig, och som kan komma med motargument som är starkare än ”Jag vill inte det”
Jag söker efter information, och jag försöker komma med motargument. Jag är heller inte rädd att slå näven i bordet när jag anser att arbetsgivaren gått för långt. Jag håller stenhårt på att vi arbetar i en öppen verksamhet, och öppen SKA den vara. Att jag anser att det pågått för mycket ryggdunkande inom kommunen är väl ungefär alla som känner mig väl medvetna om. Jag är heller inte rädd att skriva om mina åsikter och jag står för dom, och kanske är det också därför jag aldrig kommit någonstans i Göteborg. För någonstans fick jag stämpel ”Bråkstakte”
Att jag också under hela mitt liv följt min mors uppfostran som gick ut på att ”Slåss gärna, men glöm heller inte att se dina egna brister och vad du själv kan göra bättre”, ja den biten har inte alla velat se.
För några månader sedan var jag på ett planeringsmöte med min ena enhetschef, vår områdeschef och en drös andra chefer och andra från olika delar av förvaltningen. Vad det handlade om spelar ingen roll, men en väldigt lustig sak skedde där jag lärde mig så enormt mycket om min ”arbetsgivare” men också om mig själv.
Vi gled in på diskussionerna om Optimerad Bemanning och jag kommer ihåg att min närmaste chef log lite åt mig för hon visste vad jag själv ansåg om det. Jag suckade lite och såg att även min verksamhetschef ganska direkt märkte vad jag stod i den frågan. Efter lite diskussion förklarade jag att jag var helt emot idén och trodde heller inte på att det skulle höja kvalitén på omsorgen. En åsikt jag har och anser mig ha rätt att kunna ha.
Jag sade sedan, ”För saken är den att Elsa 93 inte bryr sig så mycket om jag kan lägga om hennes trycksår. Det viktiga för Elsa är att jag vet hur många sockerbitar hon vill ha i kaffet”.
Alla som läser detta förstår hur jag menar. De förstår att jag menade att det lilla i livet är viktigt, och för gamla blir det oftast ännu viktigare. Reaktionen jag fick av en annan i gruppen som jobbat som chef och annat blev, ”Jaha, så du menar att trycksår inte är viktigt!!”
En annan kanske skulle tystas av ett sånt svar. För sättet svaret sade på, eller reaktionen visades på var ”DU HAR FEL!”, men jag är inte sådan. Jag peppas av sånt. Därför fortsatte diskussionen och jag hade nu börjat bli rent ut sagt förbannad. Så jag fortsatte att säga, ”Nej men om jag kan få förklara mig så är det helt enkelt så att jag är skittrött på att läsa i tidningar om utsatta gamla är och hur jävlig äldrevården är. Nu hade vi en chans att kunna besluta om mer personal så de boende får komma ut, men sådant finns det inte pengar till. Men ännu ett projekt, det har vi råd med”
Vad tror ni reaktionen blir nu? Jo en enhetschef (inte min egna dock) tittar surt på mig och säger ”Jag förstår inte varför du jobbar inom Göteborg”
Hur ska jag reagera på en sådan, i mitt tycke, idiotisk fråga. Här sitter jag och försöker tala för dom som faktiskt gör att vi alla i det där rummet  har ett jobb. Jag försöker tala om att jag vill se en bättre äldrevård och jag blir istället ifrågasatt varför jag jobbar med det här.
Hur ska man tolka en sådan fråga? Ska jag tolka den som att ”Du ska sitta ner och hålla käft din förbannade golvmopp”, eller ”Kom för fan inte hit och ha åsikter!”.
Nej, så tolkar jag det inte, utan jag tolkar det som en mentalitet som finns inom vissa delar inom kommunen där en öppen kommunikation inte är tillåten. För saken är den att jag vågar sätta hundra kronor att den där enhetschefen säkert också skulle vilja se mer personal så att de boende som bor på ”hennes” boende också fick komma ut mer. Jag är säker på att hon som chef ibland känner sig fullständigt värdelös för att känslan att man inte räcker till inte vill lämna en när klockan slår fredag eftermiddag och man inte hunnit med hälften av det som var planerat. Jag är säker på att hon till vissa delar till och med höll med mig, men det tillåts inte.  För vad var det jag sade? Jo, jag försökte påpeka att vi just då genomgick det största mediadrev som äldrevården utsatts för (med all rätt) och att det hade varit så förbannat skönt att kunna känna ”Min arbetsgivare är annorlunda, här får gamla kosta”. Är det att inte bry sig om sitt arbete? Ska man då ens behöva bli ifrågasatt varför man arbetar med det man gör? Självklart hade den enhetschefen lika stor rätt att säga att hon tyckte att jag hade fel, men det var ingen åsikt hon sade. Tolkningen av vad hon sade är ju ”Take it or leave it”
Där på det mötet hade jag kunnat säga att jag blev djupt kränkt. Att en enhetschef sitter inför kollegor, och vår högste chef och ifrågasätter varför jag jobbar där kunde ju ha knäckt den bäste. Så vilken tur att jag inte är den bäste då. För händelser som den ger mig kraft. Samma kraft som 2005 fick mig att med näbbar och klor slåss mot kyrkor, samfund och galna religiösa fanatiker dyker upp i mig, och vips gick jag hem och skrev första delen om Optimerad Bemanning. Efter det skrev jag ett mail till kommunen där jag bad att få ut alla kostnader man haft för TimeCare och efter det började jag samla på mig all information jag kunde om ungefär allt som sker i Göteborg just nu. För jag gillar att diskutera, och jag älskar att mina åsikter blir ifrågasatta, men jag tolererar inte att jag som person blir ifrågasatt bara för att jag inte ställer mig i leden och viftar med svansen och ler.
Om 3 veckor är det 10 år sedan jag började jobba i förvaltningen jag är i nu. Gångerna jag velat sluta är många, och jobben jag tittat på ännu fler. Stanna kvar där kommer jag inte göra, det enda som håller mig kvar är att jag inte hittat ett jobb där jag får växa. För priset jag fått betala för att vara den jag är blev högt har jag insett.
Genom åren har folk, med avsevärd mindre kunskap än jag, kommit, gått förbi och försvunnit. Själv har jag genom eget arbete lärt mig mer än många andra. Datorprogram vi inte ens använder som USK kan jag. Jag har koll på organisationen. Jag vet vem man ska ringa om det, och vem man ska ringa om det andra.
Senast igår hörde jag följande konversation mellan en personal och en elev i huset:
”Är han chef här?”
”Nej Nej, han jobbar här men är husets allt i allo”
Ja, det är jag det. Husets allt i allo. Som man frågar när TimeCare inte funkar. Eller när en larmknapp är sönder. Eller när en TV behöver ställas in. Eller när datorn inte hittat Internet. Eller när man vill vara ledig. Eller när man inte hittar rätt fotstöd till rullstolen. Eller när man inte vet hur elskåpet funkar. Eller när sängens elektriska styrning pajat. Eller den som man ber ringa hyresvärden för ”Du vågar ju säga till dom”. Eller den som köper TV åt boende. Eller den som kan kolla larmdatorn. Eller den som rensar avloppet för ”Det går ju fortare än när man ringer Medichus”. Eller den som har hand om brandskyddet. Eller den som fixar allsång. Eller den som… etc etc.
Därför blir det också ”Walle varför kom det inga semlor i tisdags”
Ja, jag har blivit husets allt i allo, och även om det är kul att folk har förtroende för en så är jag samtidigt dödstrött på det. Min högsta önskan är att kunna säga Nej och hålla fast vid det, men jag är förbannat dålig på det. Fast många visar tacksamhet, en del visar mer ”Vem fan tror han att han är”. Vet ni, jag är ingen speciell. En tjock fjolla som försöker stå ut med en ständigt ökande smärta i ben och fötter. Sättet han gör det på är att vara igång hela tiden så han slipper tänka på det. Det är jag det.
Men då frågar man sig. Varför har jag inte kommit någonstans då? Om jag nu kan så mycket?
För 9 månader sedan bytte vi chefer i huset. Ett välbehövligt byte måste jag säga. Våra nya chefer har kommit in med full kraft och framförallt med ett gott hjärta. Jag vill inte plocka ner tidigare ledarskap helt. Ja, det fanns stora brister, men allt ska inte lastas på dom. Det är pinsamt uppenbart hur stor avsaknad av stöd dom cheferna hade, och jag vågar påstå att man var ganska ensam som enhetschef innan. Nu har vi också en områdeschef som, i alla fall efter vad jag sett, bryr sig om sina enhetschefer och som aktivt deltar i arbetet. Sånt betyder mycket, och framförallt har hon visat att hon verkligen vill öka öppenheten och nivån i diskussionerna. För det borde jag ge henne en kram, men låter bli för jag vill inte skrämma bort henne från huset för alltid.
Mina nya chefer har i alla fall mer på några månader visat ett förtroende som jag aldrig haft innan, och det känns bra. Att jag sedan ärligt är orolig för dom ibland för att dom är fullständigt begravda i arbete är inte bra, och jag önskar att folk emellanåt kunde inse att enhetschef inte är att vara VD för Volvo. Det är inte 10 timmars jobb för 10 mille i månader. Det är 240 timmar för en lön som faktiskt inte är så jävla mycket högre än andras.
Ibland har jag velat skrika till dom ”Hallå, ge mig 15 timmar i veckan här nere och låt mig ta över en del av kontorsgörat så ni kan få vara just chefer”, men jag har bara sagt det lite påseende.
Tidigare var jag på kollisionskurs ständigt för att jag helt enkelt var besvärlig. Sedan fick jag dessutom stämpeln om att jag inte följde linjen (Man ska gå till sin närmaste chef om man  har problem och inte hoppa över någon så att säga) Det där är en ren lögn uppdiktad av folk som inte gillar att jag har åsikter. Jag har nämligen bara två gånger på 10 år gjort detta. Den första gången var när jag aldrig fick några svar på vad som skulle ske med vår verksamhetsplanerare. Efter 3 månaders frågande tröttnade jag och ansåg då att mina närmaste chefer inte tog mina frågor på allvar.
Den andra gången handlade det om en annan organisation som inte fungerade. Under fyra månader pratade min arbetsgrupp om detta på varje APT, men ingenting hände. Då ansåg jag mig igen ha rätten att faktiskt göra något på egen hand för problemen var akuta och jag krävde ett möte. Om jag nu då berättar att samma människor var involverade där som också satt med på mötet där jag fick frågan varför jag jobbade i Göteborgs Kommun så förstår ni att cirkeln är helt sluten.
Vet ni? Min arbetsgivare har förlorat något stort i mig. Tänk vilken nytta dom kunde haft av mina kunskaper. Tänk vilken avlastning de kunde fått om dom låtit mig göra lite annat än att halta omkring som en dåre. Tro inte att jag anser att jobbet jag gör är ett dåligt jobb. Herregud! Jag försöker hjälpa människor att få ett drägligt liv. Människor som inte längre kan lyfta sin egen hand får mat tack vare mig! Finns det ett finare jobb att ha? Knappast, men ibland när självkänslan går i botten på grund av fötterna önskar jag att jag slapp lyfta, bära, gå, gå och gå och det är då tankarna som säger ”Om du inte varit så jävla på och envis Walle, då”…
Jag får ibland frågan om jag har ont, och jag svarar ”Jo, det känns”, men saken är den att sedan värken i fötterna började har tanken på att jag inte orkar mer funnits där ofta. Idag är min fot så söndertrampad så jag inte längre kan stå rakt fram med foten utan att behöva vrida hela ryggen. Mitt skelett har helt enkelt vridits sönder på grund av ett haltande som snart är inne på sitt sjunde år nu. Om ni någon gång sett någon med skolios så vet ni hur min kropp ser ut när jag ställer foten rakt fram, och jag arbetar med att lyfta människor! Bra va?!
Vissa dagar när jag kommer hem vill jag skrika ut i ren smärta. Jag har så jävla ont rent ut sagt så jag emellanåt funderat på att helt enkelt ge upp i alla ordets bemärkelser. Jag skulle kunna ge min ena njure för att under en timme slippa känna denna jävla smärta för jag har ont hela tiden, dygnet runt, året om, men på 10 månader har jag haft haft en sjukdag, och då var det för hjärtats skull och inte värken.
Och visst kunde min arbetsgivare ha gett mig andra uppgifter, för såna finns det men det blev liksom aldrig så. Inte för att jag kräver att dom ska ordna nån låtsastjänst för mig. Nej, jag är ganska väl insatt i ekonomi fungerar, men det jag vet är att det under dessa 10 år faktiskt funnits saker som andra fått, där jag dels varit med kvalificerad än dom, och där det sedan slutat med att jag fått stressa ihop något för det första gänget inte klarat det.
För det, för att hitta en avslutning på detta, som kanske är det som är absolut mest fantastiskt med hur jag och min relation till min arbetsgivare fungerar är hur det brukar sluta ganska ofta. Det blir ändå jag som får ta över och fixa till saker och ting sen. Ett ganska roligt exempel är just Optimerad Bemanning. Jag är kanske den i huset som varit mest emot det, i alla fall öppet, men brevet till facket handlade inte om det. Det handlade om i korta drag att ”Ska vi nu starta detta så gör det så att det funkar, för det gör det inte nu”. Så han som ”gnäller” blir sedan den som kräver att det han är emot ändå ska funka. För där kommer mammas uppfostran in, att våga kritisera men också se sina egna brister och att slåss på rätt sätt. Jag tjänar inte på att motarbeta min arbetsgivare. Nu är saker som dom är, och jag får finna mig i dom.
Så min relation med min arbetsgivare, Gamla goa Göteborg, är spänd och märklig. Fast det är mer Göteborg som förlorar på att inte ta vara på min kraft än tvärtom. Det är i alla fall så jag försöker tänka.
 
 
 
 

Bookmark the permalink.

One Response to Att vara en bråkstake

  1. Mary says:

    Halkade in på denna sida,eftersom jag sökte på optimal bemanning..Det jag läst här är underbart, vi behöver fler av din kaliber, då kanske vården såg annorlunda ut..Heja dig/ Mary

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *