Så går en dag i våra liv, och fler lär komma efter


Dagbok 23 januari 2012


Söndag har blivit måndag och om några timmar ska jag till jobbet igen.
Mycket har hänt sedan jag skrev lite mer privat här senast, men egentligen tror jag ingen bryr sig. För att ha så många läsare som den här bloggen har verkar jag ha världsrekord i dåligt med kommentarer. Inte för att det egentligen är viktigt, men ibland undrar man om man skriver rakt ut i tomma intet. Men det är väl det de flesta som bloggar gör.
Jaja…
Man sitter med jobbångest igen. Det har jag varje gång jag varit ledig.
5 nya dagar av helvete, tjat, gnäll, lögner, idioti och korkade nötter. Tack gode Gud för mina boende, de som ger mig styrka att orka med skiten.
Idag måndag är det också exakt 2 månader kvar tills idiotin med Optimerad Bemanning startar. Som om inte jobbet sög innan, nu blir det ännu värre. Tack för det!
Jag vet inte hur mycket jobb jag tittat och sökt den senaste tiden. En av de saker jag beslutade mig för när det gäller 2012 var att bryta med det gamla, och nu känner jag allt mer stress för varje dag som går där ingenting händer.
Det är helt sjukt egentligen. Jag har gått omkring och haltat i 6 år nu. I sex jävla år har jag vissa dagar sett ut som Quasmido, men jobbat har jag gjort. Jag har också förutom det visat att jag är ganska bra på det mesta som sker i den där verksamheten. Jag kan datorer bättre än de flesta andra. Jag kan programmen som jag inte ens ska använda och inte en enda krona har de behövt lägga ner på mig. Jag har lärt mig själv, utan hjälp.
En normal arbetsgivare hade i ett sådant läge tänkt, ”Den där kunde vi ha nytta av just nu när det är en hel del som ska ordnas”, men så fungerar det inte i min värld. Jag är krånglig förstår ni. Jag säger och skriver vad jag tycker och jag står för mina åsikter. Gör inte det i en öppen verksamhet för Guds skull. Då får du rykten om dig att du inte följer linjen. Att jag en enda gång skrivit till en annan chef angående problem i huset spelar ingen roll. Att jag den gången gjorde det efter att på 4 APT-möten i rad tagit upp problemen spelar heller ingen roll. Jag är krånglig.
I min värld är det bättre att hyckla och skita i sitt jobb, än att våga stå för sina åsikter men jobba emellan dom.
Så jag får fortsätta halta omkring, bita mig i läppen för att inte skrika när jag ska hjälpa någon upp, och se glad ut. Det är domen. För lika bra att erkänna det. Med min bakrund av cancer och sjukdomar så är jag inte direkt det mest heta villebrådet på arbetsmarknaden. Jag ska helt enkelt vara jävligt glad för att jag har ett jobb. Jag fick också veta att studiemedel är uteslutet för mig på grund av frånvaro när jag behandlades. CSN lever i sin egen lilla sjuka värld, den saken är klar.
Jobbet tar allt mer av min kraft, och det värsta är att det tar av mig när jag inte jobbar. För då oroar jag mig för att jag snart ska dit igen. Det blir en ond spiral och den är svår att komma ifrån märker jag.
Jag kommer gå ner i tjänst ännu mer i mars, men kommer det egentligen spela någon roll? Ont kommer jag ha i alla fall, och jag är fullständigt livrädd att säga till min läkare att jag inte pallar längre. För någon omplacering till något som passar mig bättre finns inte på kartan. Jag har sett vad omplaceringar vill säga inom kommunen, och plocka ner pennor i kartonger och skicka till avdelningarna är inte riktigt det jag drömmer om.
Jag vill fortsätta jobba inom äldrevården, men jag vill göra så att man slipper gå med det förbannade dåliga samvetet hela tiden för att man inte räcker till. Jag vill vara med och förändra och visa att äldrevården kan bli hur bra som helst, utan att vi för den skull krossar alla ekonomiska mål. För jag tror vi kan få en äldrevård där både den kroppsliga omsorgen och den själsliga skulle kunna fungera hur bra som helst. För att få det är måste det till förändringar, men varför skulle någon lyssna på en sådan som mig.
Så jag får halta vidare i livet, och jag får försöka hitta andra anledningar varför man bara inte ger fan i allt och ger upp. För ibland är det nära…
Smärta kan göra en galen
Jag kan inte påminna mig om när jag verkligen kände mig glad senast. Saknar det där, att vara glad.
Nu ska jag försöka lägga mig. Har suttit en halvtimme nu och foten värker mer än normalt. På torsdag är det exakt 6 år sedan jag knäckte till den första gången och sedan dess har den värkt mer och mer, och ingenting verkar de kunna göra åt det.
Saknar morfar just nu. Hade han levt kunde han berättat om Pepparkakshuset för mig. Det gjorde han alltid när jag var liten och skulle sova. Tusen gånger tror jag fick han berätta den sagan som aldrig var riktigt lika dan från gång till gång.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *