En betraktelse av 2011

Dagbok 27 december 2011


Var hos mamma igår i tisdags. Vi fick fira jul lite senare med tanke på att jag jobbat hela julhelgen, så är det ju i min branch.
Det var kul att träffa mamma, hon verkade må ganska ok just nu. Vi satt mest och pratade om sådant som skett och om personer vi båda känner. Man börjar ju komma upp i den åldern nu så man allt oftare får höra att personer man känt inte längre finns i livet. Den och den söp ihjäl sig, den fick cancer och den bara dog. Så är väl livet kanske…
På vägen hem satt jag och funderade. Jag tänkte på mamma vars liv inte alltid varit roligt, och som gjort henne till en person som på så många sätt är så trött. Jag önskar så att hennes liv fått se annorlunda ut, med bättre förutsättningar och framför allt en bättre mamma. Min ”kära” mormor förstörde så mycket, även människor.
Sedan kom jag att tänka på mig själv och mitt liv, och hur 2011 varit.
Jag brukar alltid drabbas av lite nyårsångest, där man i slutet av varje år inser att året varit lika jävla tråkigt som året innan varit. Man går igenom och man analyserar, och man undrar vad som gick rätt och vad som gick snett och varför det gick som det gick.
2011 har varit ett konstigt år. Ett sånt där år där det ena sekunden känns som att ingenting har hänt, men där man senare inser att hur mycket som helst hänt och att man egentligen inte insett hälften av vad som hänt än.
Det har varit mycket som ställts på sin spets detta år. Vänner har inte kommit i samma utsträckning som jag valt bort dom, men det känns bra faktiskt. Jag tröttnade på att läsa på Facebook hur jävla roligt alla hade det utan att en enda jävla gång bli inbjuden. Jag tröttnade dessutom på att sedan träffa samma personer när det passade in i deras scheman. Så jag plockade helt sonika bort dom ur mitt liv.
Dramat som följde blev stor men lugnade sig och efter det skiter jag i dom.
Jag tror att just det är en sak jag lärt mig under detta år, att skita i saker. Att inte analysera och att inte bry mig. Det har varit en viktig lärdom för mig. Att inte låta mig gå under i analyser, funderingar och skam. Jag är inte på långa vägar framme vid målet än, men jag har kommit en bra bit på vägen.
Hela 2011 har jag ägnat åt jobbet. Fy för helvete vad jag jobbat, men det blir det också ändring på under 2012. Jag kommer istället gå ner i tjänst, för jag har tagit ett beslut om 2012 som jag inte kommer skriva om här mer än att om jag inte gör det nu, kommer jag ångra mig resten av livet.
Jobbet har annars varit turbulent som sjutton i år, som vanligt på det stället. Nya chefer har kommit in, chefer som jag faktiskt tror på. De har en idé och en vilja om att göra saker bättre, och jag hoppas att de lyckas. Synd bara att det arbetar så många genomruttna subbor i huset som gör vad de kan för att förpesta tillvaron för allt och alla. Jag kommer i alla fall så länge jag är kvar i det huset försöka stötta cheferna på alla sätt, för slynorna ska inte vinna. De har tidigare kunnat göra som de velat, på grund av en ledning som låtit dom hålla på. Nu tror jag det är dags att man återinför någon jävla ordning igen, och låter stället bli det stället ska vara: Ett äldreboende.
Att saker inom kommunen kommer göra saker sämre för alla under 2012, ja det lär jag återkomma till. Ett av mina nyårslöften blir att följa idioten med Optimerad Bemanning och jag ska berätta ALLT. När allt sedan faller ihop ska jag bli den förste som kommer anmäla hela jävla stan för bristande kontroll av skattemedel, det lovar jag, och det kommer ske. Göteborgs Kommun senaste tjänstemannaidioti kommer dö av sig själv.
Under hösten drabbades jag av två stora kriser, även om den ene löste sig väldigt snabbt.
Det första handlade om när jag under ett tag ställdes inför det faktum när jag tvingades tänka på ett liv utan Henke. Det var dom jobbigaste timmarna i mitt liv, men mycket ställdes på sin spets då. Tankarna flög igenom huvudet och de har inte slutat flyta riktigt än, men det var enormt jobbigt. Jag tackar gudarna för Anders, Lillewi, Pernilla och Eva-Britt som på alla sätt fanns där när jag själv rasade ihop totalt.
Den andra händelsen var Jamey, han pojken som tog sitt liv efter år av mobbning på grund av hur han var och hans sexualitet. Hans död fick mig att vakna upp igen, och framför allt att sakna tiden då jag slogs för HBTQ världen, en värld jag då trodde jag lämnat bakom mig.
Men Jamey var också den utlösande faktor som fick mig att inse att människor utnyttjar mig och tar mig för givet. Att jag ska finnas här, men att ingen behöver finnas för mig. Så har jag haft det privat och så har jag haft det på arbetet. Jag glömmer aldrig min gamla chefs uttalande ”Jag trodde inte du var så känslig Walle”…
Den händelsen ihop med det som hände med Henke fick mig att våga ta steget som jag i så många år velat ta.
Det har varit många sådana händelser i år, sånt som fått mig att våga hoppa till nästa steg utan att se tillbaka.
2012 ska innehålla massor av sådana hopp har jag bestämt. För jag står nu inför det valet att jag kan gå åt två olika vägar, och jag tänker välja den vägen som faktiskt får mig att nå en bit på vägen mot det jag vill.
En ny framtid, med nya människor. Sådana människor som inte får mig att skämmas för den jag är. Människor som inte använder det förbannade Facebook som enda kommunikationsplattform.
Så avslutningsvis kan jag sammanfatta året så här…
Det har varit jobbigt, men det pekar uppåt
Gott Nytt År
/Walentine

Bookmark the permalink.

One Response to En betraktelse av 2011

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *