En värld av kaos

Dagbok 12 november 2011

Fredag natt, och man sitter hemma och gör inget alls direkt. Ska jobba tidigt i morgon för första gången på väldigt länge. Har haft semester på helgerna under 2 månader men nu är det slut, och helvetet ska börja igen. Jag hatar att jobba helger, främst för den helt sjuka bemanningspolitiken som finns inom äldrevården. Den politiken säger ”nu är det helg, nu ska ni lida extra mycket”.
Vi är tre personal på 20 boende under helgerna. Något utrymme för vare sig aktiviteter eller nåt annat finns inte. I morgon är det undantag iofs, då ska vi ha en fotoutställning med lite tilltugg till. Tack och lov förberedde jag allt idag inkl tilltugget, annars lär det inte ha blivit något alls för i morgon finns det inte tid.
Det har varit en jobbig vecka. Min fot värker något enormt hela tiden nu. Från att ha gått i omgångar värker det dygnet runt och det blir bara värre och värre. Trappor är helvetet på jorden just nu. Det gör helt enkelt bara fruktansvärt ont.
Sedan blir ju inte veckan och ens liv bättre när en del människor gör vad de kan för att förbittra ens liv ännu mer. Min chef sade i alla fall till mig att vi ska ha ett möte i början på veckan om det hela. Det kommer inte lösa något, för det finns ju inget att lösa. Ska jag säga att ”Ja jag sade som du säger”?, nej varför skulle jag det när det inte är sant (och där det finns vittnen) Den andra parten lär inte ändra sig hon heller. Jag har i alla fall kontaktat en vän som läst juridik och frågat om råd, och visst är hela saken ett solklart fall av förtal. Så det som kommer meddelas från min sida är att antagligen dras det ett streck nu, eller så blir det anmält, och då kommer hela huset vändas upp och ner för kollegor och boende kommer dras in, men då får det bli så. Någon gång får man sätta punkt och jag tolererar inte längre att folk behandlar mig som de vill med den uppenbara ursäkten att Walle kan ta sånt. Jag har tagit tillräckligt med skit i mitt liv av lögnare, den saken är klar.
Det jag önskar är att någon bara kunde säga till personen ”Du ljuger”, men det lär inte ske.
Inser ibland vilket kaos man lever i, och jag påminns ibland om vilket kaosartad arbetsplats man är på. Hade jag trott på Gud hade jag bett honom ge mina nya chefer styrka att orka med det hela, för Gud vad dom behöver all kraft som de kan få. Min arbetsplats har varit rutten, och det har blivit så enormt tydligt sedan de nya cheferna kom. För vi har fått chefer med hjärta och med ett intresse, och ibland när det positiva kommer syns också det negativa ännu mer, men jag hoppas på dom och ska väl göra det jag kan för att hjälpa till på alla sätt så länge jag är kvar där, men en sak är klar: De har blivit kaptener på Titanic och körde på isberget redan för flera år sedan. Hoppas dom får henne i hamn nu, men jag tror på dom.
Min egen avdelning funkar ändå ganska bra just nu. Efter år av intriger och tjafs har vi faktiskt kommit en bra bit på vägen. Saker kan alltid bli bättre men det tror jag Jag hör till när det gäller verksamheten man är på. Man tycker mer om vissa och mindra om andra, men kan inte säga att jag tycker illa om någon.
Marie som jag är schemaansvarig ihop med är underbar att arbeta med. Hon är nog den mest neutrala människa jag arbetat med i hela mitt liv. Inte så att hon inte är åsikter eller att hon inte vågar uttala sig, men hon är så lugn vilket är en skön kontrast till mig. Tror vi arbetat ihop oss bra när det gäller schemat också. Hör man hur de andra våningarna har det så verkar vi ha rena paradiset.
Alice är också en sådan person som jag trivs att jobba med. Lugn och sansad och lite bitter, min melodi 🙂
Dessutom har jag och Alice en rörande liknande inställning till aktiviteter och vad man ska göra själv. Sånt tycker jag om!
Synd bara att politikerna i Göteborg inte tycker det samma. Skitsnack om kultur och aktiviteter får mig att vilka spy när jag samtidigt märker att det viktiga är att spara, och tid emellan uppstigande, måltider och läggdags räknas som ”tid över”.
Jag hittade ett nytt jobb förra veckan, eller nytt och nytt. Det är liknande som det jag arbetar med nu men korttid istället. Tyvärr inser jag att jag inte skulle klara av det med tanke på värken jag har. Korttidsplatser kan bli oerhört tunga emellanåt, och jag vägrar bli en sådan som inte kan göra ditten och datten på grund av mig själv. Sådana finns det alldeles för många av i min bransch redan. Så jag får söka vidare, och söker det gör jag. Kul i alla fall att nån annan vill ha mig.
Insåg häromdagen att hela jag är i kläm. I en linje över en människas utveckling är jag på en plats mentalt men på en helt annan i verkligheten, och där trivs inte jag. Eller som jag sade till min chef ”Jag känner mig som en sån där som blivit inslängd i en särskoleklass när jag inte behöver det”.
Jag vill ha något mer organisatorisk att jobba med, och det har jag velat hela tiden. Jag är så fruktansvärt less på omsorg och att byta blöjor. Jag älskar mina boende, och kan gå över lik för att hjälpa dom, och vill fortsätta arbeta för att göra livet bra för våra gamla, men på ett annat sätt nu. Dessutom måste jag få vila min kropp lite. Det funkar inte att ha ett arbete där jag får vända bort ansiktet från den boende varje gång jag ska resa mig bara för att den boende inte ska behöva se hur jag grimaserar i smärta. Jag får hela tiden lägga all kraft på att inte halta etc bara för att inte oroa någon. Till skillnad från väldigt många andra så anser jag inte att de boende ska vara våra psykologer eller att de ska behöva känna det som att vi offrar oss för dom.
Det är intressant egentligen, hur man som vårdbiträde/USK inte egentligen har en enda jävla chans att gå vidare inom kommunen, men om du är sjuksköterska är det lätt. Vad fan läser du som SSK för att kunna bli chef? Några veckors ledarskap är allt.
Att vara mellanchef inom kommunen handlar om personlig lämplighet, och om det vet inte en käft hur jag skulle funka. Då jag tidigare haft en ledning som gjorde vad de kunde för att trycka undan benen på mig så har jag aldrig ens fått visa vad jag kan. Under de första 9 1/2 åren i Lundby har jag aldrig fått visa något alls för det har aldrig varit intressant, men å andra sidan har ingen annan fått det heller. Mentaliteten har varit ”Byt blöjor och håll käft och passar det inte så dra åt helvete”.
Saker har ändrats till det bättre så man får väl se…
Det som jag idag finner nästan komiskt är när man ser hur mina chefer har det. De har så sanslöst mycket att göra. Det är möten, möten och så är det lite möten. De är på kurser och sedan ska de hålla i möten på jobbet. Sedan kommer vi och ”stör”, och så ska de ha kontakt med boende/anhöriga och ska försöka verka och lösa där det uppstår knutar, och de gör det utan att visa att de har för mycket att göra, men har man den minsta fungerande hjärncell kvar så ser man på deras schema och inser att detta tänkte inte kommunen på när man byggde upp organisationen.
Sedan ska dom i allt detta också sitta och lägga in timlistor och annat, vilket är helt sanslöst dumt. Varför inte lägga ut sånt på någon annan?? Varför inte låta enhetscheferna få mer tid till verksamheten i stället. Snacket om att cheferna ska få mer tid för personalgrupperna har inte stämt hittills i alla fall. Skillnaden nu mot då är att cheferna jag har nu ändå gör bägge delarna, men hur länge kommer dom orka? Tror egentligen att väldigt få personer fattar hur mycket de har att göra.
Och under tiden finns jag och flera andra som känner att man kan göra mer, men får inte för jag har inte utbildning bla bla bla. Jag har ingen utbildning i att organisera middagar för 80 pers heller, eller att laga maten till samma middag. Jag har ingen utbildning att organisera allsång, att ordna våffeldagar, att baka tårtor, att fixa larmsystem, att kontakta banker, myndigheter, sjukvård, länsstyrelser. Jag har ingen utbildning i att laga datorer, fixa trasiga tvättmaskiner, rensa avlopp etc etc etc etc. Men det funkar i alla fall!
Ja, mitt jobb drar ner mig. Jag känner mig värdelös, bortkastad och framför allt att jag slänger och har slängt bort mitt liv. För vad har jag egentligen att tacka jobbet för? Utsliten rygg, fötter som värker allt mer och en aldrig stoppande eller minskade känsla av ”Jag blev inte mer än så här”.
Alla säger till mig, ”Du kan så mycket mer Walle”, men ingen verkar vilja låta mig visa det. Då hör jag istället att temperamentet jag är född med drar ner allt etc, men va fan vet dom om det? Har tanken slagit dom att jag kanske inte skulle agera på samma sätt om jag hade en annan roll?
När jag sedan ser folk omkring mig, en del människor alltså, som arbetar på samma ställe som jag och då jag tänker att jag är anställd på samma nivå som dom, jag är samma som dom, Ja då rasar självförtroendet totalt i botten. Inte för att jag ser mig som någon övermänniska, men nog fan ser jag mig vettigare än vissa av dom, det står jag för. Mötet jag ska ha nästa vecka är ett exempel på det.
Det handlar inte om att jag gör ett bättre jobb, eller att de gör ett sämre. Nej, det handlar helt enkelt bara om att jag har andra idéer om vad ett liv ska erbjuda en.
Man tillbringar så enormt mycket av sitt liv på sitt arbete, nog måste då arbetet kunna tillfredsställa ens känsla av att göra något bra och att man får känna sig bra, och att man får utvecklas.
”Mina tanter” på jobbet gör att jag fortfarande står ut. Kramarna, klappen på kinden, kommentarer som ”Nu kommer han som ansvarar för Kaffet” eller ”Du jag tror jag sover här i natt” gör att ens hjärta smälter. Eller den kvinnan som vill åka med till London men där jag istället fick lova att ta massor med kort och visa sen, ja sånt gör att jag orkar ett tag till, men min kropp orkar inte mycket längre, och snart lär jag bli en i raden av människor där kommunen kliande i huvudet frågar sig vart fan dom ska stoppa mig.
Sen kommer jag sluta mitt liv i nån källarlokal där jag skickar pennor till behövande avdelningar istället, eller där jag flyttar papper från en sida till den andra bara för att vara aktiverad.
Den dagen tackar jag för mig, fullständigt.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *