En historia från jobbet…..

En liten historia från jobbet som jag tycker folk ska läsa….

Det är ganska svårt att skriva detta inlägg, som jag redan nu kan varna för kommer bli långt, men jobbar du på ”mitt” jobb så läs det gärna. För jag är säker på att du hört en del av det, i alla fall en sida av det hela, och den sidan stämmer inte.
Anledningen till att det är svårt beror på att jag hela tiden måste hålla respekten för tystnadsplikten, så om det blir lite krystat ibland får du ha överseende. Att jag skriver det nu är att det framkommit att ganska många människor verkar vara involverade i det här, och jag accepterar heller inte att vissa snackar sin skit utan att ta reda på fakta….
Under hösten 2010 skedde en sak på jobbet som ledde till att jag såg mig tvungen att göra en anmälan. Efter att anmälan lämnats in skedde också en utredning om det inträffade så som sig bör, men inget mer skedde. Jag bad efter några veckor att få läsa utredningen vilket jag också fick och det blev ganska uppenbart att viss personal inte talat sanning om den händelse som ledde till anmälan, men jag lät det vara mest på grund av anhöriga och att ibland får saker helt enkelt bara lämnas utan att driva det till vansinne. Jag kan här i och för sig ifrågasätta utredarnas arbete med tanke på att uppgifterna som lämnades spretar extremt åt olika håll, men strunt samma tänkte jag då.
Vi kommer nu till våren 2011 och en viss kollega hade lämnat extremt felaktig information till anhöriga om en sak. Detta poängterade jag för kollegan på ett APT möte och hon blev på ren svenska förbannad, men verkade lugna sig igen, och livet fortsatte. Att jag nämner detta APT så här hastigt kommer ni förstå längre fram.
Jag har tidigare på denna blogg berättat om ett enormt spektakel som drogs igång av en godman till en boende på ”min” avdelning. Nämnda kollega var kontaktperson för denna boende och hade bra kontakt med godmannen. För bra visade det sig när godman blev hysterisk för dessa två hade också tät privat kontakt utanför arbetet. Därför fick också godman en syn av mig som inte stämde och fick framförallt uppgifter som inte var sanna. Detta poängterades också av en av våra dåvarande chefer som icke acceptabelt ska tilläggas, att ha privatkontakt på det sättet alltså.
Nåväl, en fredag kommer kollegan fram till mig och vill prata med mig i köket. Detta var när det var brinnande krig mellan mig och godmannen. Jag hade då förstått att godmannen fått information om mig av denna kollega som inte stämde så jag gjort klart direkt att jag inte ville tala med henne ensam. Hon frågade 2 gånger till och jag sade nej. Efter detta skulle rapport lämnas mellan dag och kvällspersonalen och vi hann knappt sätta oss ner innan kollegan började tjata igen, och jag svarade då ”Jag har inget att säga dig i den här frågan för jag litar inte på dig ett skvatt. Du ljuger ju”
Kollegan blir du fullständigt hysterisk och höjer rösten avsevärt tills en annan kollega ber henne dämpa sig lite (Själv är jag cool lugn ska tilläggas, för en gångs skull)
Hon säger sedan ”Jag ljuger aldrig”, och jag svarar då ”Gäller det utredningen om *namn* också?”
Kollegan blir först tyst och det är då en annan person säger att ”Det stämmer inte vad du sade i utredningen för du var inte ens där, du var ju med mig och hjälpte en annan boende”
Kollegan hade sagt i utredningen att hon varit inne hos den boende som anmälan gällde men detta stämmer alltså inte. Varför hon säger så kan bara hon svara på antar jag, och egentligen spelar det ingen roll om hon varit där eller inte. Det intressanta är att hon säger att hon varit tillsammans med en annan person som helt och hållet bestämt tar avstånd från det. Det finns heller ingenting som tyder på att den personen ljuga för under den tiden hon ska ha varit där har hon lagt en annan boende för kvällen.
Kollegan säger då, och lyssna nu alla, ”Du menar alltså att jag är skyldig till det som hände?”
Här sade hon meningen något annorlunda men jag vill som sagt inte avslöja för mycket om händelsen, men för dig som jobbar i huset så vet du säkert redan vad jag menar.
Jag svarar i alla fall ”Nej så menar jag inte”
Efter detta dör diskussionen. Rapport lämnas och jag pratar till och med lite med kollegan innan jag går hem på fredag eftermiddag. Slutligen ska det tilläggas att det satt totalt 5 personer runt oss denna fredag som hörde diskussionen.
Helgen går och det blir måndag. På måndag morgon hinner jag knappt komma in på jobbet förrän jag får höra av kollegor att boende sagt att ”Walle ska bli anmälen av *namn*”. Kollegan har alltså talat med boende om detta och samtidigt vridit allt som sades på fredagen fullständigt åt helvete. Jag får också strax efter höra att hon suttit bland nattpersonalen och gråtit ut och berättat hur hemsk jag är. En av nattpersonalen köper allt med huller och hår och nu startar Nu ska vi hata Walle klubben. Samma nattpersonal verkar dessutom utse sig själv till ordförande i den klubben och går på som en ångvält där hon verkligen frossar i att uttrycka sin avsky över mig. Att annan nattpersonal tycker att det hela låter väldigt konstigt spelar ingen roll. Walle är ett svin och därmed basta!
Själv blir jag nu riktigt förbannad och kontaktar min chef som redan fått ett telesamtal från kollegan som berättat det hemska jag ska ha anklagat henne för. Hon säger också att hon ska anmäla mig till Gud och alla etc.
Chefen kontaktar då de andra som var med på fredagen och ber dom redovisa om vad dom hört och vad som sades. Jag var INTE med på dessa möten ska tilläggas. Jag var inte ens i tjänst när dom hölls.
På måndag eftermiddag kontaktar jag facket som i sin tur hör av sig och tycker att detta låter mer som en förtalsanmälan än en fråga för arbetsplatsen. Jag åker därför ner till polisen och ber om råd och får sedan fundera på vad jag ska göra. För jag vet ju att kommer detta anmälas kommer alla kollegor dras in, dessutom kände jag på mig att även händelsen som ligger till grund för allt också skulle dras upp och i respekt för anhöriga bestämmer jag mig för att vänta.
1 1/2 vecka senare blir det i alla fall möte. På detta möte medverkar jag, kollegan, mina två enhetschefer och också deras chef, våran områdeschef.
Mötet börjar med att kollegan får berätta vad som skett och hon börjar med att tårfyllt säga ”Jo, Walle sade att jag gjort så att…..”
Sedan är det min tur att berätta och av förståeliga skäl blir min version tvärt om.
Min chef kommer sedan in här och berättar att hon talat med inblandade som var med den där fredagen och alla hävdade att jag INTE sagt så som kollegan nu hävdar att jag sagt.
”Jo men han sade så i alla fall”, blir svaret på det. Hon förklarar till och med:
”Jag frågade Walle om jag gjort så att…”
”Ja det har du”, ska jag ha svarat då.
Mötet fortsätter och högsta chefen frågar då kollegan och mig om vi haft problem att arbeta tillsammans tidigare. Det hade vi inte svarade kollegan, utan hon hade alltid trivts att jobba med mig och hade inte haft några problem tills detta hände. Jag svarade ungefär detsamma.
Sedan händer något som får hela mötet att liksom kantra.
Min ena enhetschef säger då ”Du var ju lite upprörd på senaste APT mötet för något, vad var det”
”Ja det var Walle jag var arg på, för han har mobbat mig sedan jag började här”
Jag kan säga att både jag och tre chefer tittade upp ganska snabbt.
Sedan dyker en historia upp om att jag då mobbat och terrat henne sedan första dagen. Hon mådde alltid dåligt när hon skulle till jobbet fick vi höra och allt var verkligen ett helvete, och inte nog med det. Jag satte alla andra emot henne och jag var till och med så jävlig så jag ändrade medvetet i hennes schema så att hon fick jobba tider hon inte ville. Jag hade också hållhakar på alla kollegor och utnyttjade dom nu så att ingen vågade stå på hennes sida.
När hon hållt på ett tag och då jag använde varenda cell i min kropp för att inte fullständigt explodera frågade jag om jag fick fråga henne en sak och följande meningsbyten skedde sedan…
”När du skulle bli lasad *namn*, så var du väldigt rädd att inte få stanna kvar på våran avdelning längre eller hur? (att bli lasad kan ju betyda att man får gå till ett annat hus i värsta fall)
”Ja det stämmer”, svarade kollegan då.
”Jag förstår inte hur du kunde vilja vara kvar på den här avdelningen om du nu har ett sånt helvete just här, där jag är så elak och allt det där”
”Ja men jag trivs jättebra ju”, svarade kollegan då.
Det var väl ungefär där jag insåg att det inte var mycket till idé att fortsätta diskussionen för vad som än sades så skulle inget bra komma ut av det.
Jag frågade också kollegan när den där anmälan skulle vara klar som hon talat med personal och boende om och till svar fick jag ”Ja jag ska anmäla dig”
Mötet avslutades med att enhetschefer och högsta chefen förklarade att något snack med boende om sånt här inte på några villkor var accepterat, och sedan fick vi frågan om vi fortfarande kunde jobba ihop. Det skulle det inte bli några problem med sade kollegan. Jag skakade bara på huvudet åt den frågan.
Som ni säkert kan förstå som fungerade det inte att ha kollegan och mig på samma avdelning. Bland annat sker en liten episod där kollegan ringer jobbet och förklarar att ”På grund av det som hänt mellan mig och henne så ville inte hon ta på sig ett ansvarsområde som hon innan sagt att hon skulle ta” (Det är alltså inte för min skulle man driver verksamheten i huset, bara så alla vet det) och när en lucka sedan dök upp på en annan avdelning fick kollegan erbjudande om att flytta över dit vilket kollegan gärna ville, och i en normal värld kunde ju historien slutat där, men så enkel är ju inte den värld jag lever i.
Redan efter några veckor märkte jag att andra som arbetade på avdelningen kollegan flyttat till nu slutade hälsa på mig, absolut inte alla dock men några av dom. Man såg de sura minerna och självklart förstod jag att kollegan nu sprang och berättade om hur hemsk Walle var.
Igår fick jag det också bekräftat att det verkligen är så. En av de som arbetar där hade uttryckt sig ”Den jäveln”, om mig och djupt förklarat sitt förakt för allt hemskt jag utsatt den stackars kollegan för. Ingen har på något sätt valt att fråga mig något om det. Nej man har suttit och lyssnat och drägglat i sin iver över att höra en massa skitsnack och bryr sig egentligen inte om vad som är sant och inte.
För vad är sant? Ja det som är sant är att flera andra personer hörde mig säga exakt TVÄRTOM det som kollegan hävdar att jag sagt.
Under mötet som sedan hölls, som alltså tre chefer närvarade vid, sade kollegan först att vi jobbat bra ihop för att en stund senare ändra det till att jag mobbat henne i flera år. Hon gick till och med så långt så hon antydde att jag, när schemat läggs och då jag är en av två schemaansvariga, riggar lotterna när vi ska lotta om personer ska jobba kväll eller dag. Allt för att jävlas med henne.
Det mötet finns det tre vittnen till, varav en är min högsta chef. Har jag hållhake på henne också?
Att det sedan finns människor i huset som liksom en jakthund fullständigt slänger sig över sånt här för dom söker konflikter som en diabetiker letar efter insulin, ja det gör ju inte saken bättre direkt.
Sedan har vi ju det där med mobbning…
Vem är egentligen mobbad? Är det kollegan som går och pratar eller är det jag som numer tvingas utstå blickar som kan döda och personal som sitter/står inför andra och diskuterar vilket svin jag är? Den frågan borde ju en del ställa sig.
Fast nu är ju inte jag en normal person som går in i ett hörn och gråter, och jag börjar bli ganska trött på den här historien som aldrig vill få ett slut, och jag spyr på dom som tror att de kan försöka knäcka mig.
Jag har slagits emot frikyrkor, jag har blivit dödshotad för att jag är bög. Jag kan försäkra alla om att jag kan ta det här också. För som sagt…
DET FINNS JU VITTNEN PÅ VAD SOM SADES OCH INTE SADES, och de som väljer att ignorera det är inte intresserade av någon sanning. De älskar bara bråk och skitsnack.
Slutligen så tycker jag att alla som arbetar i huset och som tycker jag är så jävlig ska fundera på en sak:
Hur kommer det sig att kollegan hälsar på mig när ingen ser, eller att kollegan kommer över till MIG och frågar om råd om en dator som inte funkar? Skulle ni gjort det om ni blivit anklagade för det som jag ska ha anklagat henne för?
Blir det inte lite patetiskt när kollegan ena stunden säger hej när vi är ensamma i en korridor eller när vi möts på ”rökrutan”, men 30 min senare vägrar se på mig när andra står bredvid?
Jag skulle ju kunna berätta mer saker, som sagts och gjorts men jag skiter i det. Jag vill inte ge blodhundarna på jobbet mer skoj att snacka skit om
Men förresten….
En vecka innan allt brakade loss den där fredagen hade kollegan sällskap till spårvagnen med en annan. Hon hade då sagt att hon trivdes så himla bra på avdelningen nu, och att vi inte hade några problem alls i personalgruppen. Det var bara en person som förstörde för alla, och namnet hon då sade var inte mitt utan en annan kvinnlig kollegas, mig nämnde hon inte. Är det inte konstigt att jag inte nämndes då? Jag som är djävulen själv.
Har kollegan förresten berättat att jag några veckor innan fredagen stöttade henne då jag tyckte det var fel att hon två gånger i rad blev inbeordrad när det fanns andra att ringa in, och att jag tyckte det var orättvist att just hon fick tvingas gå till jobbet på sin lediga tid. Att jag då sade ifrån att det borde jämnas ut så att inte hon blir drabbad hela tiden, det har hon inte heller sagt något om va?
Jag agerar jävligt konstigt för att vara så jävla elak….

Tagged . Bookmark the permalink.

2 Responses to En historia från jobbet…..

  1. Pingback: En ny vecka | Walentines Värld

  2. Pingback: En värld av kaos | Walentines Värld

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *